aenigma

Jag firade advent genom att tillsammans med min arbetskamrat Petra sjungandes köra genom ett stilla Stockholm i morgonsolen. Resten av dagen stod vi inomhus i Liljeholmens nya galleria och designade mobiltelefonskal, drack the, pratade hotellfrukostar och frös. Sen drog brandalarmet igång, alla skrek och sprang omkring, butiker panikstängdes och folk försvann som vinden mot utgångarna. Kvar stod jag med ett falerande nöjt leende eftersom jag precis fått min lunch och var glad. Jag bestämde mig för att brandmännen hellre fick bära ut mig än att jag skulle missa min efterlängtade måltid, så knaprandes på en sallad som en lugn ö i ett stormigt hav av människor var jag.

Imorgon funderar jag faktiskt på att ha en dag ledigt. Hur man nu har en dag ledigt. Vad gör man då liksom? Jag jobbar alltid med något. Tvinga mig att fika eller valla runt mig en stund i en park, någon.
Jag vill ha lussebullar, adventsmys, falsksång till julmusik vi egentligen hatar, pyssel så man har lim över hela händerna, en flörtkula i näsan och pappersremsor över hela golvet.


(Nej, ingen brandman bar ut mig som på film. Jag hann faktiskt inte ens sätta mig på tvären mer än för Petra innan man meddelade att det var falsklarm. När brandmännen väl knallade förbi hade jag bara en bit broccoli kvar av min sallad. Slutet gott allting gott.)