Krönika – Man trodde man skulle bli en rebell
Jag jobbar ju som frilansjournalist som bekant. Nu när jag bor i Stockholm blir det dock inte riktigt lika mycket men jag gör fortfarande saker på distans ett antal gånger i månaden för tidningen i norr. Eftersom jag för tillfället mår skit med ett huvud som inte hänger med kroppen, snuvig nos och och yrsel så tänkte jag att ni får läsa förra veckans krönika istället för att jag gör ett redigt lördagsinlägg. En krönika om att svika sitt barn-jag.
Jag sitter i vår lägenhet på 46 kvadrat. På golvet ligger det inga kläder, i fruktskålen hittar man vindruvor och i soffan ligger filten och kuddarna i snörrätta rader. Det är ett hem vi är i. Väggar, golv och tak. Vårt hem, jag och bästa vännen – nu i sambosförpackning. I kylskåpet kan man hitta allt ifrån mjölk till återförslutbara förpackningar och grönsaker. Det vilar en slags låtsasvuxenhet över oss. Vi storhandlar, fryser in matlådor och diskuterar gärna hur det kommer sig att dammet samlar sig i små trupper så fort dammsugaren ställts in i sitt skåp. Fast ibland undrar jag om hela grejen inte är en charad. För jag har ju lovat mig sedan jag var liten att ”när jag flyttar hemifrån ska jag inte bli tråkigt vuxen”. Jag skulle äta bullar så att smulorna kaskadhoppade i sängen, vara uppe till tre bara för att man kan, äta glass till frukost och aldrig bädda sängen.
Så jag ställer mig frågan i smyg då och då. Mest de stunder när vi i samförstånd tittar på varandra när man hör ungdomars gälla skratt nere på gatan sent på kvällen. (För vad kan man annat vänta sig av dagens unga? Ovetandes om att vissa ska upp morgonen efter) Eller när vi diskuterar huruvida det är behov av långa eller korta gardiner.
Vad hände med oss, kan jag undra. Vi skulle vara o-vuxna, knapra godis istället för middag och ha på oss pyjamas två dygn i sträck eftersom allt annat är smutsigt. Jag kan känna att vi svikit oss själva. Svikit våra barn-jag. Man lovade sig själv en rebell och fick mamma scanköttbullar.
Mest vill jag i stunder som dessa krossa ett paket Digestivekex och sen skaka det över hela vår lilla värld innan för fyra väggar. Men jag gör ju inte det. För det är ju jag som ska städa upp det sen. (och slösa på mat på det där sättet?) Det är väl bara att inse att man i och med de första vinglande stegen utanför barndomshemmet helt enkelt förvandlas till en sorts vuxen. Snabbare än vi hann säga 5kronorsnudlar så var vi det.
Miniatyrvuxna.
Så istället för att få ett våldsamt digestiveutbrott och låta grannarna höra neanderthalarvrålen skalla så börjar jag planera nästa storhandling. Vilket inte är hard core någonstans men nödvändigt. Ack och ve om pastan tar slut ju och vi får spontanäta quinoa istället en dag.
Jag trodde jag lovade Stockholm en Kajsa med omaka strumpor som gick mot röd gubbe. Men det blev en lightversion av det. Väldigt light.
Ibland ställer jag mig dock på vänster sida i rulltrappor. Så att barn-jaget kan känna sig lite, lite nöjd. (och ibland lämnar vi disken till dagen efter istället för att ta den direkt efter middagen!)
Och ibland borstar jag inte håret på en vecka. Otroligt rebelliskt.
Du skriver fantastiskt bra kära du. Love it!
Mycket bra krönika! Och jag känner igen mig på många sätt och vis, samtidigt som jag är nöjd med det. För hur många gånger får man chansen att välja? Nu kan jag vara hur pretto-vuxen som helst och skriva vecko-matsedel samtidigt som jag kan sitta i pyjamas en hel dag och kolla på disneyfilmer. Det bästa av två världar, stor och liten på samma gång!
Det där med att gå mot röd gubbe i Stockholm kommer ska du se. ;P Till och med jag har börjat springa till tunnelbanan för att inte behöva vänta i 10min på nästa. Fy så hemskt det vore. Man dras med i tempot och jag måste erkänna, att jag gillar det. Att se människor stå på vänster sida av rulltrappan gör mig galen när jag ska gå om folk, så nu dissar jag till och med rulltrapporna och tar de vanliga trappstegen istället. Det går fortast. haha. =)
Jag är precis så där ovuxen som du trodde att du skulle vara. Jag kastar kläder över golven och låter de ligga där för länge, äter chips till middag när jag har lust och har omaka strumpor varje dag.
Hahaha, söta vännen, jag tror du är för ordningssam för att kunna göra allt det där du sa att du skulle. Jag är också lite vuxnare än jag trodde... men jag äter fortfarande glass till frukost ibland. Mest för att detär så gott. Yum yum!
Hahaha, det är ju dom små sakerna som räknas, har jag hört. :)
söta du. jag är också väldigt obarnig. Men det känns bra på något vis, gillar att vara vuxen ibland faktiskt. Inte alltid, men ibland.
Åh, fina. Den texten är ju på pricken alla oss nybörjarvuxna som fortfarande kommer ihåg det där löftet till oss själva om att aldrig bliva stura. Hemma struntar vi också i disken ibland. Och ibland spelar vi tv-spel istället för att gå och lägga oss i tid.
Sv: Jovisst jobbar jag på en alldeles riktig reklambyrå i Stockholm. Som AD-assistent. Fast jag har ingen AD att vara assistent till längre... vad kallar man sig då?
Du jag har sagt det förut men jag måste säga det igen: ditt hår är underbart. Även att det inte är borstat på en vecka. Om tre kvarts år flyttar jag hemifrån, fast jag inte är mer än 15 (eftersom gymnasiet ligger för långt bort för att pendla) och jag har en känsla av att man kommer bli lite sådär nästan-vuxen då, vare sig man vill det eller ej. Jag vet inte om jag gillart eller inte men jag tror det är svårt att stå emot, hur rebellisk man än vill vara. :)
Tack!
Kram
Och jag glömde säga, du skriver fantastiskt!