the Lake house
Okej, jag har hittat mitt drömhus. Mitt i en mening när jag talade med miss Piggie om hennes studier så såg jag i ögonvrån någonting på TV. Tre sekunder senare var jag såld och har nu googlat järnet på allt jag kan hitta om filmen the Lake House med Sandra Bullock och Keanu Reaves.
Har ingen aning om vad filmen handlar om men det är givet att jag ska se den. Efter att ha snokat runt på internet hittar jag lite fakta om huset som tydligen enkom byggdes för filmen och sedan revs. Otroligt synd då det i mina ögon är magiskt vackert. Jag älskar hur byggnaden smälter samman med naturen och hur elementen får mötas. Att huset faktiskt står i vattnet och metallens grågröna färg går samman med naturens dova nyanser men att de hård vinklarna kontrasterar lite är så sannslöst vackert.
Jag har alltid velat bo i ett hus med öppna ytor, massor av glasväggar och tak som släpper in mängder med ljus. Gärna ett ekohus med solceller som känns som vuxet ur, utav naturen. Som smälter in och inte känns malplacerat. När jag var yngre kunde jag bläddra i timtal i mina föräldrars arkitekt- och husböcker för att jag fascinerades över hur man kan skapa ett hem som är så olikt de typiskt svenska, faluröda husen med vita knutar. Jag drömde om australiensiska pelarbyggnader med smala gångvägar högt mellan träden och tropiska små hyddor utan väggar. Detta huset känns som en blandning mellan allt det jag älskade och önskade mig.
Huset byggdes vid Maple Lake nära Chicago och var inte alls särskilt stort eller praktiskt egentligen.
Att sudda ut gränserna mellan inne och ute, blanda hårda material som metall och mjuka som trä är precis vad jag tycker är den absolut vackraste arkitekturen. 
Rolig liten grej är dessutom att jag faktiskt under sista året på gymnasiet ritade mitt drömhus under en designkurs och att ett flertal saker är otroligt, nästan läskigt, lika med detta Lake house. Gångbron ut till själva huset, det glasinfattade väggarna och taket, närgeten till vatten och väldigt öppna ytorna är nästintill på pricken densamma.
Men så, Mikael, när börjar vi bygga?
Häftigt och känns väldigt Kajsigt på nått sätt. Men jag hade aldrig klarat att bo så - jag är alldeles för mörkrädd för så stora fönster!
Åh Kajsa, jag tror inte att du förstår hur otroligt glad dina kommentarer gör mig. De är så innehållsrika, med små fakta om dig och vad du är up to just nu, men ändå så är det en kommentar till inlägget och du gör det helt magiskt.
Det där tyget låter underbart, en smällkaramellklänning! Jag har inget fint tyg alls liggande, och jag känner att jag behöver samla ihop ett litet lager av fina tyger så att jag bara kan sätta igång när kreativiteten kräver det.
Och huset alltså. Det är som en dröm. Personligen skulle jag nog tycka att det kändes liksom för kallt och för öppet - jag har inte samma kärlek till naturen heller, men om det var någon annans och inte mitt skulle jag älskat det. Om jag fick gå omkring där och hälsa på ibland skulle det vara fantastiskt. Det är förresten inte bara huset som gör tjusningen med det, det är minst lika mycket din vackra beskrivande text.
Huset är fantastiskt fint! Älskar stora fönster!
verkligen underbart! där skulle jag trivas. tänk vilken fin känsla, att liksom bo i vattnet fast ändå inte.
Vad öppet det skulle kännas :S
Så mysigt!
hahah du är romantisk!!! Ja men du hade ganska mkt (supermkt) innan jul din lilla duktiga arbetsmyra! Men du ska inte jobba lika mkt nu va? Vill du fika med mig nästa vecka? antigen innan jag jobbar någon dag eller en eftermidda!
Annars nästa helg? <3
åh, visst går väl den filmen på tv ikväll?
Dina kommentarer är magi. Och precis som du säger, det är när man kommer att tänka på såna där smågrejer, som man älskar livet lite extra.
Idag när jag gick in på ett litet café, möttes jag av doften utav jordgubbste, det luktade sött, mjukt och romantiskt. En kontrast mot lukten av avgaser, problematiken att gå i snömodden och kylan som blir i ansiktet, då tung snö rör vid huden...
Hjärtpuss!