aenigma

"Mirabelle!"

Han hade inte menat att säga det så högt men nu skallade hans rop i den annars helt tysta vinternatten och en hare flera hundra meter bort stannade till mitt i ett språng och vände huvudet mot människorna på snökullen. Hon blev alldeles tyst på en gång och la misstänksamt huvudet på sned med springor till ögon. "Hur vet du vad jag heter?" morrade hon fram och han var nästan rädd att hon skulle tackla omkull honom igen. Innan han hann svara, återigen, så sade hon bestämt "dessutom är jag inte Mirabelle längre. Jag är Mira. Ingenting annat. "För när hon hade rynkat sådär på näsan som en liten kanin och ruskat ilsket på huvudet så var det som att en lucka öppnades i hans medvetande. En lucka till det förflutna, till barndomen, till när han var bara 12 - 13 år. Då hade hon varit flickan som flyttade in i huset mitt emot. Några år yngre och alldeles sjövild. Föräldrarna var omkringflyttande bohemer och bara skrattade åt hennes upptåg som allt som oftast gick ut på att ställa till med så mycket oreda som möjligt. Redan då hade hennes hår varit långt och ögonen gnistrande blixtar, men den lilla flickan hade blivit stor. "Du är Mirabelle. Flickan i huset mitt emot. Som ville klättra högst upp i träden, se hur myrbon ser ut inuti och rädda fågelungar som trillat ur bona"

Då för 8-9 år sedan var hennes hår ljust som snön de stod på nu och brukade bli lika elektriskt. Han kallade henne för maskrosbollen ibland och då blev hon så arg att skriken studdsade mellan husen på deras annars lugna gata. "Du är Mirabelle, maskrosbollen. Hon som kom en sommar och var borta till nästa. Och du är stor nu. "Nu var det hennes tur att forma munnen till ett O. Huvudet lades på höger sida för att sedan vridas till vänster och så tillbaka till höger. De vassa orden var som bortblåsta och hon var plötsligt som oförmögen att säga något. Så när han tänkte att han skulle förklara vem han var så spärrade hon så upp ögonen något alldeles ofantligt och brast ut i ett skratt som fick Niko att undra om hon var galen. "Det är ju du! Nikodemuuuuuuuuuuuus. Pojken som alltid gjorde som fröken sa, som inte ville klättra i träd och var rädd att smutsa ned knäna på tallbarr och kottar. Det är du!" Niko kände hur hans kinder blossade lite vid hennes ord. Så hade det inte alls varit. I alla fall inte direkt. Innan han hade hunnit med att börja försvara sig kröp hon lite närmare så att de satt precis bredvid varandra och så började hon berätta om allt som hänt sen sist när han var 12 - 13 och hon var en sjövild maskrosboll.