aenigma

Som från absolut ingenstans knuffades han som av vinden just raklång omkull i snön. Niko kunde känna den iskalla snön trilla ned i fickorna på kappan och hur lite föll ned på insidan av hans krage. I några sekunder knep han ihop ögonen när ilningarna for längs med ryggraden som små spjut, innan han återigen öppnade dem och såg vad som vält omkull honom helt bryskt. Liggandes tvärs över hans mage med armarna spretande åt ena sidan och i en mörkt grön kappa låg en flicka. Eller en flicka undrade han. Hon såg ut som den sköraste docka.

Med slutna ögon och alldeles stilla ansikte låg hon bara där halvt på honom. Precis som en porslinsdocka med ögonfransar vilandes mot kinderna, en fräknig näsa och det rödaste, längsta hår han sett i en liten ocean runt sig. Munnen var nästan vit och då var hennes skinn ändå så ljust att hon nästan tycktes genomskinlig. "Herregud. Vad..vad har hänt henne? Jag måste.." längre hann Niko inte tala för sig själv och inte hann han heller lägga en hand på hennes för att försöka väcka den lilla dockflickan innan hennes ögon slogs upp.

"VAD GÖR DU DIN DUMMA GÅS?" skek hon till och ögonen blixtrade i en regnbåge av alla gröna nyanser han sett och kinderna blossade ilsket röda. På ett ögonblick kravlade hon sig upp på knä och vifftade snabbt undan håret med vanten. Det enda som hände var dock att allt det röda blev elektriskt och stod som ett moln av sprakande lava runt hennes arga huvud. "Varför i hela friden står du på min stjärnplats? Så här sent? En vinterkväll när ingen är ute? VA?"

Hennes frågor kom smattrande i en så snabb rad att Niko bara gapade och tittade på de vita små tänderna som spottade fram orden i en hetsig rad. Men hon tycktes inte vänta på ett svar heller utan fortsatte. "Hur har du mage att stå på min stjärnplats som en förvirrad ren och bara glo mot berget sådär. Det här är min plats. Min!" Samtidigt som hon muttrade halvhögt för sig själv borstade hon bort lössnö från kappan och rynkade irriterat på näsan som en liten kanin.

I säkert fem minuter stod de så båda två på knä mitt emot varandra. Han med munnen som ett förvirrat O och hon ilsket borstande på kappan, argt skällande på honom fast ändå inte direkt.

Det var något så bekant med henne tyckte Niko. Nu när hon stod på knä med håret som lagt sig lite var det som att han sett henne förr. Den ilskna dockan med sprakande ögonen hade han träffat innan. Men var?

Så plötsligt slog det honom!