aenigma

Att gräva i arkiven är som det står i alla böcker, att gräva i sitt förflutna. Som om man inte kan lämna det som varit utan måste hålla fast i små saker som gjorde en glad då. För att man är rädd att det som komma skall inte kan få en att känna densamma. Så är det nog inte för mig. Jag tycker om att gräva i det som varit för att jag fascineras över vem jag var då. Vad jag gjorde då. Och vem jag är nu.
Sommaren för två år sen var sådär fin på ett sätt som jag inser nu kommer att vara höljt i ett dis av pur lycka för resten av mitt liv. Inte för att det bara var bra men för att det var så mycket som hände. Både på gott och ont som gav mig minnen för livet. Klyschor, återigen, men ändå minnen.

Sommaren är för mig som för många andra kanske det bästa jag vet. De där dagarna som känns stöpta i en form av värme, sol, sand under naglarna, vinden i håret, strävt gräs mot fötterna och skratt som aldrig dör ut. Det finns inget som bereder mig så mycket glädje som de där dagarna. Eller ångest. För i mitt liv lever man inte i nuet så ofta som man borde. Jag tänker på det som kommer. Att sommaren snart är slut fast solen står högt och måsarna skrikar. Att hösten snart är här. Men när jag tittar tillbaka så är det bara det fina jag kommer ihåg. Allt det jag älskar. Det finns inga tecken på ångest om kalla, blöta höstlöv under skosulorna eller isande vind som tar sig innanför kragen och kyler ned nacken längs med hela ryggraden. Där finns bara gott och ont i en blandning som jag tycker om.

Tyskland, Sverige, Danmark. Blå himmel, sol, vind i midjehögt gräs. En hund med päls som blivit alldeles varm av solen, influensa som gör att det gör ont i hela kroppen, boksidor som slår mot varandra i brisen från havet. Horisonten som sträcker sig mot andra sidan kusten, het asfalt mot fötterna, tavlor med bleka färger.