aenigma

Detta är den lilla sagan om jackan. Eller, såsom jag vill se den, aftonjacka.
Alla människor i historien är autentiska och finns i verkligheten, platsen där det hela utspelade sig är i verklighetens Östersund och det lyckliga slutet är inte figurerat. Möjligen har lite rosa skimmer tillkommit i efterhand men det tar jag fullkomligen på mig skulden för! (Kajsas anm.)

Det var en dag på hösten 07 när löven var som mest flammande i sina färger. Luften var kylig och himlen sådär blå som den bara kan vara här. Det var precis i den tiden då jag bestämde mig för att det viktiga i livet inte är att äga köpa och ha saker. Konsumtion skulle inte få bli nästkommande års ledord. Det skulle vara upplevelser. Resor.
Så där satte jag stopp för alla onödiga jag-behöver-inte-men-jag-vill-ha-ändå-köp och det var svårt men ändå på något sätt en stor lättnad. Att inte behöva handla.
Så var det den där dagen då träden stod i brand med sina glödande löv i rött, brons och gult och vi gick in på H&M. Jag kunde lugnt gå förbi bastoppar efter små klänningar utan det där suget i magen av jag-vill-ha. Och jag kände mig stark. Duktig. Och som om jag vuxit.
Men.
Så plötsligt. På en docka med smala armar och lång hals glimmade det till av svart. Mina ögon höjdes sakta och tog in de vackra vecken, puffigheten, de utsökta ärmarna och de stora mängderna av stenar vid kragen som på något vis ändå var diskreta trots att de var så många. Och jag blev kär.
Där hängde mina drömmars lilla jacka. För vår och sommarkvällar. Till fest. Som innerjacka. För alla de där tillfällena jag inte vetat att jag velat ha en jacka men som jag nu insåfg att jag inte kunde leva utan.
För blott 600 var den min. Och jag ville. Jag var så nära. För jag ville så gärna.
Men långt inne sa en liten röst, du har lovat dig själv.
Så jag lät blicken slita sig ned med smärta. Försökte tränga undan bilderna av den perfekta passformen. Stenarna. Vecken. Och tänkte stilla, "Hade det varit för tre veckor sen hade jag köpt den utan att blinka. Men nu. Nu är jag en annan person. Det finns andra saker jag vill prioritera" Så gick jag.

Många gånger under de senaste månaderna har jag tänkt på den. Funderat om den har hamnat hos fina människor. Som värdesätter den. Älskar den. Tar hand om den såsom jag skulle gjort. Men inga svar fanns att finna. Nästa gång var den inte kvar på dockan med de smala armarna. Och det var en liten lättnad. Vi var inte menade.Men jag glömde den aldrig.
Så under gårdagen gick jag återigen i Östersund. Varm efter att ha promenerat. iklädd förnuftiga kläder, oborstat hår, trött efter jobb och med tankarna på allt annat håll än kläder. Samma blåa himmel men kyligare luft och träden var inte längre täckta av flammande löv utan pudrig snö. En sväng in på H&M för att värma mig innan bussen gick tog jag och svängde slött på lite hjul med kläder. Jag varken orkade eller ville prova. Jag behöver inte konsumera längre för att bli glad.
Så glittrade det till av svart. Skarpa veck som ändå bildade perfekta ärmar. Facetterade stenar. Och där var den. Igen. Aftonjackan i mina drömmar. Jag drog fram den, strök med fingertopparna över det matta tyget och kunde se min spegelbild i stenarna. Lika fin nu som den var första gången jag såg den. Lika utsökt passform och modell.
Så tittade jag upp och såg REAskylten med sina tjocka, röda bokstäver. Rea tänkte jag. Halva priset på jackan jag aldrig kunde glömma. Och under REA, halva reapriset. Igen.
Där stod jag och vägde min moral mot kärleken till kläder som är så ytlig i mina ögon. Funderade över vad som är värt något i livet. Och det är ingen ursäkt men ibland är det inte dåligt att släppa på sina principer. Det kan vara bra. Så lär man sig något av det också.

Nu ligger den på min säng och är så fin. Inga bilder i världen kan väl göra den rättvist. Sådär som jag hatar när andra säger. "Den är finare i verkligheten". Men jag orkar inte bry mig om allt vad jag tycker i vanliga fall. Den är min. Och jag fullkomligt älskar den. Min lilla aftonjacka. För 75 kr.

Så var sagan slut!