Broken wings
För det hjälper inte. Så kommer jag hem idag, från en lika fin skiddag som förra fredagen när allt hände, och förstår att ingenting är förändrat. Clara befinner sig i den omvända situationen. Jag frågar mig gång på gång, hur kan ett barn få förlora sin mamma? Och det gör mig så ont. För det finns inget svar.
Jag kommer inte ihåg sist jag grät men nu gråter jag som om jag aldrig gjort det förut. För Peter, för Clara, för hans familj, för hennes familj, för oss, för de som är lämnade kvar, för att livet är orättvist. Och för att jag inte orkar mer nu.
Skänk Peter och hans familj en tanke och Clara och hennes familj en.
jag beklagar sorgen för er båda! Tänker på er.
jag kan inte annat än beklaga. det är orättvist. grymt orättvist!
tänker på er!
jag är ledsen, ibland händer allt på samma gång. själv dog min mamma för snart 4 år sedan, och då gick jag samma klass som clara. det känns så längesen ibland... men ändå så nära inpå... mitt ändå råd är: sörj. kramar!
jag beklagar förlusten. det är svårt att acceptera även fast man vet att det är så universum fungerar. ger och tar. det fanns nog större planer för dom båda.
inte för att vara okänslig, men jag undrar hur man blir illustratör, finns det specifika utbildningar eller går man kurser i teckning och sånt eller?
det är ett yrke jag skulle tycka mycke om, men saken är den att jag inte ens KAN rita.
hoppas morgondagen blir så bra den kan bli.
Ibland är det väldigt svart! Och idag berörde Clara oss alla. Jag vet att du orkar, även om det inte känns så.
Många godnattkramar till dig där borta
En förälder ska aldrig behöva förlora sitt barn, det är helt fel. Helt fel ordning..
Att förlora en förälder kommer vi nog alla vara med om tyvärr, men det är inte rättvist att det händer innan man själv hunnit bli vuxen på riktigt!
Jag tänker på Clara och jag tänker på min kompis som förlorade sin far i en olycka för några år sedan.
Det blir aldrig detsamma igen. Hemska värld.
Livet är orättvist.
Tillåt dig själv att vara ledsen och sörja, tänka, älta och gråta. Man behöver få ur sig allt det där. Och även fast det känns helt omöjligt så kommer trycket avta lite lite och det kommer kännas lättare när tiden och tårarna passerar.
Jag tänker på både Clara och Peter med familjer, samt min egen familj som förlorade min storebror i höstas.
Åh, Kajsa... Jag lusläser din blogg jämt och ändå har jag missat detta. Jag var genast tvungen att gå tillbaka och se när du skrev detta. Jag sänder en tanke till dig och hoppas att du mår lite bättre snart, men jag vet tt det är svårt. Jobbig. Hemskt. Iblnad glämmer man av det hemska för att det plötsligt ska slå en med en klubba i huvudet och påminna om att "Här är jag. Sorgen. Du trodde väl inte att du skulle slippa mig va? VAVAVA?"
Sen måste jag hålla med om det du skrev om musik hos mig. Jag var så inne i min deppighet att jag inte tänkte att det är ju precis så det är.
Kram
Vad hemskt
Usch, stackars lilla clara! Kram
Fan, ibland blir det så jobbigt och alldeles för mycket.
*bamsekram*
ibland är världen jävligt orättvis
Det finns mycket i livet som man varken kan eller vill förstå meningen med. speciellt när man blir ifråntagen sina vänner och familjemedlemmar alldeles för tidigt. jag förlorade själv min mamma i cancer för tre år sedan och det känns så hopplöst meningslöst och svårt att acceptera. de senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på dig, clara och era närstående. Usch, det är så sorgligt. Kramar.
Januari har verkligen varit en fruktansvärd månad för många av oss! Håller med dig om att livet är väldigt orättvist, men samtidigt så tror jag verkligen att man orkar mer än vad man tror. (Förlorade själv min pappa när jag var 17, och efter det har flera nära vänner gått bort)
Inte för att man *vill* orka, för det känns så otroligt jobbigt, och man är bara arg och ledsen på allt och alla och på att livet rullar på som vanligt fast man förlorat så mycket.
Men man orkar ändå, för att man *måste*, för att de som nu är borta hade velat att man orkar, för att de som finns kvar vill se en orka och för att man ska kunna hålla minnet av dem man förlorat levande. Jag hoppas och tror att du och Clara och hennes familj och din vän Peters familj kommer att hitta styrka när ni minst anar det. Livet är hemskt och vidrigt emellanåt, men det kommer gåvor man inte kan förutse i form av mod och vilja så småningom.
Du kommer att orka! Men tillåt dig att vara svag och ledsen om du behöver det med. Det krävs mod att vara det också.
Det är verkligen, verkligen, verkligen inte lätt just nu. Jag tänker på dig, Kajsa. På Clara. På hennes familj. På Peter och hans familj. På honom mitt hjärta slår för som förlorade sig bästa vin till cancern för två veckor sedan. Och jag gråter också.
Jag kan inte skriva, tydligen. Sig bästa vin? Sin bästa vän. Skulle det stå.
jag orkar inte heller mera nu.
Jag beklagar!
