Memories from Memorial Day.
På Memorial Day var vi i Washington och lekte turister tillsammans med en hel del amerikaner med patriotismen svallande i sina röd/vit/blåa ådror.
Vid Vita Huset kryllade det av folk mer eller mindre klädda som den lilla flickan på bilden. I Sverige skulle det, om det inte är fotbolls VM eller liknande, antagligen tolkas ganska överdrivet hemlandsälskande men här var det vanligt. Men att klä sin unge i en klänning som ser ut som den amerikanska flaggan till fullo? Vad vill man säga med det egentligen?
Vanilla Bean Frappuccino och jag. Vi blev som de såtaste av bästa vänner. Kall, läskande, inte supersockerfylld och perfekt vilken tid på dygnet det än var i den kvävande hettan.
Sandalerna som förvisso fick mina lilltår att hoppas på amputering men som är finare än allt vad jesussandalliknande sko DinSko någonsin tillverkat. Nu ingångna intill perfektion.
Vi tre på väg till lunchutfodring. Jag älskar den här bilden. För Jannike är inte längre tillgänglig på det sättet hon alltid varit som vän. Ett telefonsamtal bort för en promenad. Men då var hon det igen. Under våra fina nio dagar i USAs huvudstad.
Man inser inte hur man saknar vänner förrän de inte längre är där på samma sätt. Jag tror att jag ofta tar mina lite för mycket för givet dessutom. Som om de alltid ska finnas där. Vad som än händer.
Men de gör ju inte det. Och då är det i mig det gör som mest ont. Jag saknar Janiko. För att hon var en av de där som fanns där just sådär, vad som än hände, vad det än gällde. Men när jag tittar på bilderna från resan så inser jag att hon är lyckligare än hon antagligen någonsin varit. Och då vill jag att hon ska vara just där. Där hon är som mest glad. Då är det bäst att det gör lite ont i mig ett tag och att jag sedan kan vara glad för hennes skull.
Vid Vita Huset kryllade det av folk mer eller mindre klädda som den lilla flickan på bilden. I Sverige skulle det, om det inte är fotbolls VM eller liknande, antagligen tolkas ganska överdrivet hemlandsälskande men här var det vanligt. Men att klä sin unge i en klänning som ser ut som den amerikanska flaggan till fullo? Vad vill man säga med det egentligen?
Vanilla Bean Frappuccino och jag. Vi blev som de såtaste av bästa vänner. Kall, läskande, inte supersockerfylld och perfekt vilken tid på dygnet det än var i den kvävande hettan.
Sandalerna som förvisso fick mina lilltår att hoppas på amputering men som är finare än allt vad jesussandalliknande sko DinSko någonsin tillverkat. Nu ingångna intill perfektion.
Vi tre på väg till lunchutfodring. Jag älskar den här bilden. För Jannike är inte längre tillgänglig på det sättet hon alltid varit som vän. Ett telefonsamtal bort för en promenad. Men då var hon det igen. Under våra fina nio dagar i USAs huvudstad.
Man inser inte hur man saknar vänner förrän de inte längre är där på samma sätt. Jag tror att jag ofta tar mina lite för mycket för givet dessutom. Som om de alltid ska finnas där. Vad som än händer.
Men de gör ju inte det. Och då är det i mig det gör som mest ont. Jag saknar Janiko. För att hon var en av de där som fanns där just sådär, vad som än hände, vad det än gällde. Men när jag tittar på bilderna från resan så inser jag att hon är lyckligare än hon antagligen någonsin varit. Och då vill jag att hon ska vara just där. Där hon är som mest glad. Då är det bäst att det gör lite ont i mig ett tag och att jag sedan kan vara glad för hennes skull.
Kommentarer
Postat av: Elin
åhh vad roligt!
Postat av: Jannike
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaoooo!!!! Vad gulligt och fint skrivet! I love you I love you I love you!! Did I ever mention that before? :') Loooooooooove!!
Postat av: Hannagrisen
Jag saknar Janiko.. och dig..
Postat av: Linnéa
jag vill! men jag jobbar alla dagar utom torsdag och fredag, fast då har jag inga som helst planer! När kan du? PUSS!
Postat av: Frida
Åh du är så himla söt och fin och snäll. Bilderna kommer från Style.com och det är sex and the city Carrie och mr. big på!
Postat av: Sassy
Herre gud vilken söt sak du hade fått på dig (klänningen alltså)!
Postat av: MANGO
åh så fina skoor!
Postat av: Frida
Jag var också i Washington vid memorial day men blev alldeles uppslukad i deras patriotism. För första gången förstod jag den, på något sätt.
Trackback