Time to pretend
En första look på mina bilder från USA.
Så svårt dock. Jag har en miljard pics. Från lilla kameran och systemisen. Och å ena sidan har jag cirkus 100 kommentarer som sa innan jag åkte, och när jag kom hem, att de ville se bilder från resan. Massa bilder.
Men. 1. Jag har massor. 2. Vad vill ni egentligen se? 3. Lite mystik måste ju finnas kvar så alla varken kan eller får ni se.
Så jag börjar med att kasta upp dessa. Väl valda från den första vändan till New York.
Salig blandning mellan kameror, seriositet, kvalitet och ställen runt i det stora äpplet.
Vi reste. Och såg på film i åtta snabba timmar. Hanna visade att vi kom i fredliga avsikter genom fönstret.
Omvända dygn gör spännande tider att vakna på. 05.00 på morgonen kändes det alldeles lagom att vandra upp i en stad som låg tyst och där solen just sakta vandrade upp över takåsarna. Det gjorde vi inte dock. Vi åt kakor och jag somnade med systemkameran i sängen efter att ha fotograferat mellan persiennerna.
Central Park. Ett stenkast från vårt hotell på Broadway. En regntung första dag.
Starbucks, en flagga smattrande i vinden nere vid Hudson River, Empire State Building utanför Macys, Times Square och Mattias som var lekte med oss under två fina dagar.
En sån där brandtrappa som de bara har på film. Och tydligen på riktigt också. Gick finfint att sitta på och kika ned på vår del av Broadway och Upper West Side.
The hood.
Ni vet. Man vill inte vara en stereotyp. En typisk turist som gör exakt det där som alla andra gör. Men hur kan man undgå det? För en stad som New York innehåller så mycket men är ju också känt exakt för många av de just fina, fantastiska och sevärda sakerna som alla vill se. Så även den mest icketuristiga antagligen.
Och detsamma är det med saker som Starbucks. Alla älskar Starbucks. (förutom Mattias) Och då vill jag inte älska det. För varför vara som alla andra när man kan vara någon annan, sig själv. Men det går inte heller. För Starbucks är som en mild drog. "Måste ha"- sa min hjärna. Två gånger om dagen ungefär.
Och så var man en av alla andra ändå. Men ja. Jag fick ju heta Kayza istället för Kajsa. Det är inte riktigt så vanligt.
Så svårt dock. Jag har en miljard pics. Från lilla kameran och systemisen. Och å ena sidan har jag cirkus 100 kommentarer som sa innan jag åkte, och när jag kom hem, att de ville se bilder från resan. Massa bilder.
Men. 1. Jag har massor. 2. Vad vill ni egentligen se? 3. Lite mystik måste ju finnas kvar så alla varken kan eller får ni se.
Så jag börjar med att kasta upp dessa. Väl valda från den första vändan till New York.
Salig blandning mellan kameror, seriositet, kvalitet och ställen runt i det stora äpplet.
Vi reste. Och såg på film i åtta snabba timmar. Hanna visade att vi kom i fredliga avsikter genom fönstret.
Omvända dygn gör spännande tider att vakna på. 05.00 på morgonen kändes det alldeles lagom att vandra upp i en stad som låg tyst och där solen just sakta vandrade upp över takåsarna. Det gjorde vi inte dock. Vi åt kakor och jag somnade med systemkameran i sängen efter att ha fotograferat mellan persiennerna.
Central Park. Ett stenkast från vårt hotell på Broadway. En regntung första dag.
Starbucks, en flagga smattrande i vinden nere vid Hudson River, Empire State Building utanför Macys, Times Square och Mattias som var lekte med oss under två fina dagar.
En sån där brandtrappa som de bara har på film. Och tydligen på riktigt också. Gick finfint att sitta på och kika ned på vår del av Broadway och Upper West Side.
The hood.
Ni vet. Man vill inte vara en stereotyp. En typisk turist som gör exakt det där som alla andra gör. Men hur kan man undgå det? För en stad som New York innehåller så mycket men är ju också känt exakt för många av de just fina, fantastiska och sevärda sakerna som alla vill se. Så även den mest icketuristiga antagligen.
Och detsamma är det med saker som Starbucks. Alla älskar Starbucks. (förutom Mattias) Och då vill jag inte älska det. För varför vara som alla andra när man kan vara någon annan, sig själv. Men det går inte heller. För Starbucks är som en mild drog. "Måste ha"- sa min hjärna. Två gånger om dagen ungefär.
Och så var man en av alla andra ändå. Men ja. Jag fick ju heta Kayza istället för Kajsa. Det är inte riktigt så vanligt.
Kommentarer
Postat av: Katarina
Du verkar ha haft en helt fantastisk resa och det hade jag med! Jag skulle gärna ha fått några insidetips av dig, synd att vi hann åka innan ni hann tibaks. Men NY (eller Manhattan där vi höll till för det mesta) var verkligen helt otroligt!
Postat av: Jonna
Kan du inte fixa så att de små bilderna går att förstora? Ser inte vad de föreställer nästan, när de är så små. Ni verkar ha haft en urkul resa. Ska snart dit själv, fast ska stanna något längre. Ett år, ska vara au pair som din vän i washington. Men vore jättekul att få se bilderna i större format iallafall!
Trackback