aenigma

I en bortglömd byrålåda hittade jag fotografier som idag känns som tagna ur ett helt annat, någons annans, liv.
Fina Sandra har ju visat både bilder från fotoalbumen som samlat damm i hyllan från några år tillbaka och
klassfotografierna och det varken kan eller vill jag göra. För på alla kort från skolfotograferingen finns det ett gemensamt tema från dagis och en bra bit upp åldersmässigt: jag är ondskan personifierad. I alla fall på bild..

Men här har ni mig och mitt liv i ett blandat, oordnat och litet urval. Ger kanske ett par sidor till i den facettering en
människa är för bloggläsaren.

Jag har alltid älskat att ha djur omkring mig men eftersom mina bröder var asmatiker så var det omöjligt att ha en varelse med mjuk päls hemma. Så jag tillbringade i princip all min uppväxttid i de yngre åren i stallet. Här var jag på ridläger i skåne och gosade lite med en av kaninungarna. Och lät tydligen INTE min bror hålla den.
Se vad ljushårig jag var då!

Jag var en pojkflicka länge länge länge och är väl egentligen det i viss mån fortfarande. Alltid shorts och t-shirt, aldrig klänning eller kjol! En sommar var jag några fantastiska dagar, minns dem som igår, på Ven med mina farföräldrar och bodde i ett gammalt vackert hus. Plötsligt kom en påfågel traskande i trädgården! Det är och var även då min favoritfågel så jag försökte muta in den i huset med kaksmulor. Det gick.

Jag och en av mina äldre bröder lekte med min första knastriga kamera. Jag var alltid brun som en pepparkaka som barn på sommaren. Då när man hade sommarlov och inte behövde jobba. Kolla händerna bara.  

På museum med skolan. Jag traskade runt på Louvren med Amanda, som jag lekte med här i veckan, och vi hittade fina marmorfigurer i en stor sal. Mona Lisa var ju så liten och pluttig tyckte vi.

Jag hade långt hår då också. Fast jag var mer en skidåkar/streettjej med hoodies och pösiga jeans. Här är alla franskaelever på mitt gymnasium utanför ett litet franskt café i Paris. Det var vår, sol och vi hade SÅ kul i 12 dagar.

Från ett lastbilsflak på en ö i Väst Indien/Karibien på väg till ett vattenfall. Visst ser det ut som taget ur Lost?

Detta är kvällen när vi tagit grundenten. Alltså gått ut nionde klass. Det var ganska kallt och blåste kyligt men vi var så glada. På väg till en fest utomhus på en liten halvö där alla blev fulla på folköl och kissade fnissandes i buskarna.

Hemma hos mig. Såsom det känns. För hemma är inte bara villan i byn. Hemma är trakten, landskapet, fjällen och vidderna vi ser ut över en vinterdag i backen. Hemma bland snön och en isblå himmel.

Den sista hästen jag hade. Isabell. En donna som visste precis vad hon ville och ännu mer vad hon inte ville. Lynnig, otroligt tjurig när hon tyckte att saker inte passade, lättstressad och alldeles tokig i att springa fort fort fort och hoppa högt högt högt. Vi passade ihop som havet och himlen när det möts vid horisonten. Min fina Isabell.

På en liten liten ö utanför Egyptens kust någonstans. Med den bästa snorklingen jag någonsin upplevt och den vackraste sand jag sett. Allt som taget ur en Disneyfilm. Med ett hav av all världens turkosa och gröna nyanser.

Inte riktigt lika bra snorkling i havet utanför Oman första gången jag var där förra året. Det var nämligen dyningar som fick en att må så fruktansvärt illa och jag vill mest bara dö. Men en stund simmade jag runt i badkarsvarmt vatten, kikade på delfiner och insåg att jag var så lyckligt lottad.