aenigma

Har promenerat runt bland kvarteren nedanför järnvägen där jag bor på sommaren.
Gått med Elsa i det höga gräset på ängarna, sett henne traska runt och lukta på stolpar, kikat på svalorna som är bara små små svarta siluetter på den blekblå himlen och känt de sista sneda solstrålarna över ansiktet.
Det är fint med svensk sommar.
Jag tror inte att det kan bli så mycket bättre än den.

Jag ger en en bild nu när solen försvunnit i havet. Ritad av mig, som vanligt.

Jag är en dålig bloggerska. Men så är jag också en väldigt trött unge.
För när jag inte är på jobbet inne på Hotel Sand i Båstad och pratar tennis så att jag ser gula bollar när jag blundar, då...då är det inte många timmar kvar på dygnet. Och är det ljusa timmar så ligger jag i solen, är det mörka timmar så sover jag eller finnes på Pepe´s Bodega.
Enkel matematik som inte lämnar mycket övers till bloggning. Även om inspirationen för dennes skull inte är fattig. Tvärtom måste jag ta igen en jäkla massa efter den här veckan.
Men nu är det tennis, äta Häagen Dazs tills jag mår illa och dansa benen av mig.
På måndag får ni höra alla mer eller mindre intressanta detaljer om vad detta årets tennisvecka innebar.

Illustration jag snurrade ihop. Det brukar ni gilla. Ni får den som förlåt för mitt frånfälle. Fast å andra sidan så har ju bloggvärlden sommarpaus. Det är tråkigt.

På densamma gång som jag verkligen ifrågasätter det mesta med hela tennisveckan och den hysteri som den för med sig, Stockholms klubbliv som faktiskt förflyttar sig till Båstad för en vecka och den sanslösa mängd pengar som sprids enbart i syftet att göra intryck, så är det ändå ganska underbart. Skulle man sitta uppe på Hallandsåsen och kika ned på byn som för det mesta är sömnig och rart idyllisk så skulle man se en smältdegel av allt de kommande dagarna.
Jag både gillar och ogillar det. Men saker och ting blir vad man gör det till.
Nu ska jag dra på mig detta årets arbetskläder som är preppy som attan och återigen för tankarna till internatskola för pojkar anno 1950någonting. Emblem, vitt/marint/rostrött/grått, klubbkavaj och skjortslag över rutiga cardigans är ledorden för dagen. På kvällen blir det mer åt vad illustrationen jag ritade häromdagen illustrerar.


Tennisveckan har börjat, vänner.

När pennan bara leker av sig själv tillsammans med papperet.
Ett sorts självporträtt insåg jag senare. Lite halvklart egentligen men alltså så mycket mer ärligt.
Där har ni mig.


Jag gick runt med håret i en lös knut och en ros instucken under ett hårspänne en kväll. Så plötsligt stötte jag till huvudet och alla bladen föll ned på min blekta sommarmatta. På de släta golvplankorna, på den handvävda mattan, på min fot.
Jag är inte mycket för klicheér. Men det luktade som barndomssommar.

Jag är dålig på att svara på kommentarer när mitt liv innehåller så mycket annat.
Men samtidigt så är jag ju ganska så bra på att svara på kommentarer när det är lite lugnare i livet så jag tycker att det kan få kompencera ut varandra.
Igår trallade jag runt som en glad och rundkindad liten hamster tillsammans med finaste Linnéa, som slutat blogga tyvärr, och coolaste Popbejben. I Malmö regnade det förvisso likt när monsunen drar in över regnskog men det gör inget när man har trevligt direkt. Fyndade lite här och fyndade lite där och det ska jag nog uppbåda lite hamsterork till att visa upp en dag. Men inte nu. För nu ska jag iväg och träffa nästa bloggvänner.
Ida och Sanne väntar i Vejby och jag ska bara skutta i tygskorna och hänga på ett rosetthalsband runt halsen innan jag drar ned i kvällssolen. Livet är fint när man är lycklig.

Hon blev suddig i hasten så jag ska fota om henne. Men annars är hon en av mina favoriter. Bara ett papper, en svart tuschpenna och en vag impuls om vad jag ville rita och hon dök upp med sina slutna ögon.
Inte såsom jag brukar rita men ändå ganska typiskt mig. Jag gillar det. Spontant och inte alls perfekt, men levande lekfullt och slumpmässigt rart.

Nu är det alldeles för länge sedan jag la upp en illis.
Denna ritade jag innan jag åkte iväg över haven och sedan kom till skåne och är som tillsynes ses inspirerad av Breakfast at Tiffanys. Den lilla svarta, pärlor runt halsen, cigarillen i elfenbensmunstycke och prydlig knut.
Precis som det ska vara. (Om man ser det normativt alltså.)

Hade tänkt blogga en massa idag men eftersom jag plötsligt insåg att det inte var för 16 dagar jag packade, utan dryga 4 månaderna så tog största delen av tiden till att i ett förvirrat kaos samordna mitt liv i allt för små väskor.
Jag vet inte när jag bloggar nästa gång, imorgon, nästa vecka eller om 16 dagar när jag jet laggad står på skånsk mark och nyss kommit hem från ett äventyr på andra sidan atlanten. Men jag ska försöka hålla er uppdaterade. Åtminstone när jag kommer till Washington i alla fall då vi hälsar på Janiko i 9 vilda dagar.
 Såg att det finns datorer i lobbyn i NYC men jag vet inte om det är bloggning man ska lägga tid på i staden som aldrig sover? Ja, vi får helt enkelt se.

En sista illustrations sådär (som the last supper av da Vinci fast i illustratörformat?) bjuder jag på innan jag drar. Är någon på arlanda imorgonkväll eller på söndagmorgon så är det där ni finner mig. Antagligen speedad som attan.
Jag tenderar att bli en ivrig hamster när det nalkas flygning. Nu kör jag på metaforer ingen förstår igen men spelar roll. Jag är trött, skriver helt på tomt huvud där jag sitter och kikar ut på snön som faller. Ja, ni läste rätt, snön som faller.
Och nej, jag är inte i en parallell division eller universum. Det är maj och det snöar. Ganska ymmigt.
Nu; sluta vimsa.

Ta hand om er nu. Jag återkommer om inte annat om cirkus 16 dagar. Men så länge ska det nog inte dröja.
Till de som står mig närmast och som jag lämnar för 4 månader; Jag saknar er redan.
Till Hannagrisen; imorgon bär det av. Och jag hade inte velat åka med någon annan än du.
Till bloggvännerna; Fortsätt såsom ni alltid gör. Det vill säga, fortsätt vara bäst.
Alla; Ja, ta hand om er.
Till en annan H; Du gör mig glad. Och pirrig i magen. Det tycker jag om, hur lite jag än visar det. Hoppas att du förstår det.

Jag är jäkligt dålig på att säga hej då. Särskilt när jag är helt tom och på samma gång yr av känslor.
Det värsta är att jag får det att låta som om jag ska dö. När det egentligen bara är semester jag ska på. Men sån är jag. Vi ses, och hörs.
xoxox, Kajsa

Eftersom mina kunskaper i HTML sträcker sig ungefär lika långt som mina ögonfransar, förvisso ganska långt för att vara skandinaviska ljusa fransar, och jag så himla gärna vill ha ny design till min blogg så ber jag om hjälp hos ett riktigt poppro, aka popbejben.

Och jag vill fortfarande ha någon av mina illustrationer, eller flera i headern, då det ju är så jag som det kan bli. Mitt verk, mitt kreerande, mitt illustrerande och framförallt; min blogg.

Så jag börjar rota i arkiven, bläddra i mina välfyllda pärmar med originalen, kika bland mapparna i datorn. Och jisses vad jag har ritat sen den här bloggen startade sin lilla vingliga bana för över ett och ett halv år sen. Aldrig trodde jag att det skulle bli såhär, att jag skulle hamna där jag är idag och göra det jag numera gör. Tack vare bloggen. Men framförallt trodde jag väl aldrig att jag tack vare mitt då inte så vidare snygga krumelummande med pennor skulle rita såsom jag gör idag. Och faktiskt till viss del leva på det.

Och gud vad tacksam jag är.

För att rita och illustrera såsom jag gör det, enkelt och oldschool med min svarta tuschpenna är verkligen kul. Och jag älskar det. Jag ska inte sitta här och säga "fan vad bra jag är" eller så. Men jag kan i alla fall säga att jag har utvecklats i min teknik och är nöjd med ganska mycket.

Jag bläddrade och här får ni en liten del av kavalkaden jag skapat;

























































Vet ni vad jag ska göra nu? Sätta mig och rita. För det kliar i fingrarna.
Och ni vet, eller så vet ni inte, att man kan beställa ett verk. Och då mailar man ju ganska lätt som en plätt mig här; [email protected]

Vad passar inte bättre än en liten illustration på kvällskvisten?
Ritad av mig, som vanligt, alltså.

Pirr pirr

Nu ska jag kolla på knasiga program på discovery channel och femman innan jag somnar. Imorgon blir det massa jobb för tidningen. Och quality time med Karamellen Ellen i en massa timmar. Hon åker till Vietnamn om 13 dagar och då kan vi ju inte leka. Så vi passar på nu, innan. Ni får en illustration, för att jag tycker så mycket om er.

I give you a sneakpeak.
För den här bilden ska användas till en av artikel i tidningen jag jobbar hos. Det handlar om shopping, som bilden kanske ger en hint om? Men i vilket fall som helst. Ibland är man nöjd, ibland är man inte alls nöjd. Denna gånger är jag väldigt nöjd. Varje gång jag ser på illustrationen så känner jag att jag gjorde mitt bästa och förmedlade nästintill exakt det jag ville. Sedan att ett av mina meterlånga hårstrån ligger rakt över bilden och sabbar känslan litet är ju lite förargligt. Men hon är fin, flickan jag ritat.
Dessutom är hon kanske lite till salu?

"Det ser ut som du. Med ditt långa ljusa hår och pälsmössan." Fick jag höra. Så är det förvisso inte alls. Men jag tar det som en komplimang. För jag tycker ju att hon blev vacker. Som en rysk docka.

Jag älskar att illustrera det som egentligen bara är abstrakt. En känsla, sinnesrörelse, tanke, illusion, dröm.
Hennes hår är början på havet.

Ibland döper jag dem. Illustrationerna. Förra veckan blev en Milk. Denna är Shoreline. Det står i blyerts i ena hörnet.