when the cold of winter comes.
En tanke slog mig.
(jag älskar faktumet att Nelly Furtados Promiscous girl adderade ordet promiskuös till 99 % av människor i åldern sub 22s ordförråd. Gör det så mycket lättare för mig att blogga.)
Jag och Johän skulle ha varit Bondbrudar i helgen på maskeraden. Men vi bangade.
Man undrar ju dock, hade jag verkligen passat? Kolla bara hårmanen. Aaaah.
Chocolaterie!
Tycker det är helt fantastiskt bra att man en fredag eller lördag kan sitta på mysiga kuddar med solen i
ryggen genom de enorma fönstrena och dricka varm chocklad med riktig kakao och smält chocklad.
Jag, mamma och yngsta äldsta brodern tog en sväng dit för att se hur fint de gjort det häromdagen.
Jag valde en spökbakelse med hallon innuti!
Pyttelitet, ombonat och fint som tusan!
Precis som i filmen "Chocolat" av Lasse Hallström. Massa små tryfflar av olika sorter med alla möjliga fyllningar. Tycker att det är super att man använt sig av lokala råvaror och produkter för att göra dem. För såklart att man ska använda lingon, blåbär och hjortron när man har ett chocolaterie i Jämtland!
Fina gamla affischer och gammeldags burkar med sötsaker.
Sötaste kristyrfigurerna jag sett. Lejon, pandor, apor, katter och pumpor.
the rain makes such a lovely sound to those who are six feet under ground
Alldeles magisk passform och i ett rart blommigt/rutigt/blåvitrödbrunt tyg. Och så jobbar jag.
Skickar iväg mail, pratar i telefon, ritar beställningsjobb i illustrationsväg, läser post, planerar en födelsedagspresent till middagen ikväll på Broken i Åre (längta längta längta till Ceasarwrapen!), ringer viktiga samtal igen, promotar en fotograf, dricker lite cola zero och skriver krönikor.
Idag är alltså en bra dag. En effektiv, bra, jobbdag då jag lyssnar på P3 och får en hel del gjort.
Ikväll skulle jag gärna vilja göra som Modetteflickorna och fira med rosa champagne. Men jag ska köra så jag nöjer mig med cola. Men sen älskar ju jag också cola. Men ni får en illis jag ritade häromdagen när jag antagligen var på sämre humör (?!) och en krönika jag skrev vid denna tiden förra året. Krönikan jag skrev idag handlade om kärlekstrasslet mellan mig och min garderob. Inte riktigt lika deppigt men ändå småsorgligt.
Höstäckel
Jag vet att jag inte är själv om min känsla. Att det finns betydligt fler än jag som känner ridån efter sommaren gå ned. Skulle jag vara metaforisk och småtöntigt filosofisk skulle jag kunna säga att ridån som går ned är löven som faller ned från träden för att sedan blotta hösten. Men jag säger inte så. För som alla andra år känner jag bara exakt samma panik för den sjunkande barometern och de eskalerande lagren med kläder som börjar täcka kroppen. Och den känslan kopplar jag inte ihop med vare sig filosofi eller något glädjesprudlande. Jag blir bara förbannad, trött och ledsen.
Det spelar ingen roll hur mysig hösten faktiskt är när det kommer till kritan. Jag vet väl att det är jättegosigt att sitta inrullad som en annan kåldolme i en filt framför en sprakande brasa med en kopp te och lite Greys Anatomy på TV. För jag vill ju ändå hellre ligga på en strand och gräva ned fingrarna i sanden, känna lukten av havet och då och då kika ned på magen för att se om man är rosa eller röd än. För den känslan knäcker blöta löv som fastnar under skorna, iskall luft och en kliande stickad mössa när som helst.
Jag har insett att jag blir ett monster under dessa månader fram tills att snön faktiskt lägger sig på marken för att stanna och inte bli geggamoja. För när det sedan trillar över i vinter så har man hunnit vänja sig, galet långsamt men ändock, vid kylan och kan börja se fram emot skidåkning. Men september, oktober och november gör mig till en hemsk människa. Jag kan inte rå för det. Det är en vass boll i bröstet som gör mig konstant arg och ledsen. En boll som skriker "ge mig 27 +, sol och det mjuka ljudet av prasslande palmblad i vinden". Men det värsta är att jag vet att jag inte är själv om att känna så. De flesta tycker ju inte heller om att gå från brunbränd och bikiniklädd till michelingubbeformad, dunjackeinpackad. Men jag blir värsta sortens egoist. Allt handlar faktiskt om mig. Jag lider. Jag mår dåligt av att jag fryser konstant i ett halvår. Jag vill ha uppmärksamhet, medlidande och små mitt-i-veckanpresenter som lyfter det kompakta höstmörkret.
Men i höst försöker jag verkligen. Det ligger ju något i den där teorin om att jorden kretsar runt något annat. (Tydligen inte mig) Jag försöker se ljust på saker, hitta glädjeämnen och vara snäll. Det är inte lätt men jag försöker. Kan 9 miljoner andra svenskar låta bli att bita sina familjemedlemmar trots att det är höst så kan väl jag?
Its a seaofshoes but an ocean of inspiration
öronen förälskad i. Men så hittade jag Jane och Judys fabulösa lilla mästerverk till inspirationskälla.
Och ja, det är ofta dyrt, det är ofta helt unika plagg, det är arvegods från en modellkarriär på 80-talet och en
hel del ebayfynd. Men för en gångs skull ser jag inte begränsningarna i att inspireras av det ganska oåtkomliga.
För det är så fantastiska idéväckande och bra ändå!
Seaofshoes.
Ett ämne som aldrig går ur tiden.
Det är ett ämne som egentligen inte har varken början eller slut. En hund som biter sig i svansen och springer runt runt. För vi blir aldrig nöjda. Det finns alltid några cm som skulle kunna försvinna. Några cm som skulle kunna tillkomma. På ett eller annat ställe. Och eftersom jag skrev en krönika om det här förra sommaren, som jag postat innan men som fortfarande är lika aktuell, så postar jag den igen.
För det handlar inte heller alltid om vikt och midjemått. Det går långt bortom det.
Krönika i Länstidningen, Östersund, sommaren -07.
Om att aldrig passa mallen
Häromveckan var jag med om följande, hjärtslitande, scenario. En alldeles fantastisk sko uppenbarar sig likt en vattenoas i en torr öken, förutom att den mer framträder bland en massa fula pums på Din Sko än en palm. En Chloéinspirerad dröm med chunky träklack, chokladbruna läderremmar och rejäla, utan att se ut som ett hansafartyg, platta nitar. Den ville till mig. Den ropade på mig genom havet av reasugna mammor och vilda barn. Faktum är att jag nästan kunde höra den skrika mitt namn med utdragna vokaler. Efter en slow-motion färd genom butiken stod jag sedan med handen om de fina remmarna och tummade så där lyckligt på den fina klacken. Om möjligt så var den än finare när man fick känna träets ådringar under fingrarna och lukten av läder. Mest för att fortsätta befinna mig i eufori så sätter jag fötterna i det minsta paret, 36: or, och ställer mig glatt upp. Och där skingrar sig plötsligen de extasrosa dimmorna.
Remmen runt hälen glappar. Ska man inte se tårna sticka fram vid peep-toen kanske? Skon trillar faktiskt av foten när jag skakar lite på den trots att fyra remmar och två spännen borde hålla fast den. En bekymrad expedit talar om att 36 är den minsta storleken och att denna 36 ändå är en väldigt liten. Hon vågar inte säga det jag tyst morrar medan jag kastar en sista blick över axeln på skon som hade kunnat göra mitt liv komplett; "Den passade inte."
Vem har inte varit med om att man lyckligt grabbat tag i ett plagg och känt det där härliga pirret i magen för att man vet, man bara vet, att det är precis vad man letat efter?
Men så står man där sedan i provrummet och undrar vem pygmén i pyjamasen är som syns i spegeln. För det där plagget var ju liksom inte menat för just en själv. Eller när man drar och drar i en tröja och inte förstår varför även denna, extra stora storlek, sitter så fasligt tight när den såg tokigt snygg ut på modellen i skyltfönstret. Eller när inga jeans räcker ned över fotknölarna, när svetten lackar för att foten inte går i ett enda par pumps, hur många gånger man än prövar så ser rumpan ut som en lagårdsvägg och inte alls så där Beyoncé bootylicious i stuprörsjeans.
Vi har väl alla varit där på ett eller annat sätt. Men jag har insett att man helt enkelt får ge sig. Kapitulera och vifta med den vita fashionflaggan. Vissa saker är helt enkelt inte menade för alla. Hur gärna vi än vill. Men man kan ju alltid tänka såhär, för självförtroendets skull, det är inte mig det är fel på, det är plagget!
and the (blogaward-)show goes on
rätt och viss skyldighet att säga vad jag tyckte. På ett konstruktivt sätt.
För det är mitt jobb.På samma sätt som det är Veckorevyns jobb att göra ett bra evenemang där alla
kände sig välkomna, fina, duktiga och där för just de egenskaperna. Vi har alla skyldigheter, och rättigheter,
på mer eller mindre djupgående sätt.
JAG tog i alla fall mitt ansvar.
Tjurig bitterfitta? Nää, mest viljan att ta till rätten att uttrycka min åsikt.
Pretty woman.
Där är vi medelmåttor från det att vi föds om igen annan säger det. Men vi ska nog inte tro på vad andra säger ändå. För det är antagligen bara falsk smicker. Varför skulle jag vara annat än lite fin? Mer än det slentrianmässigt sagda "söt"?
Det är sorgligt hur vi accepterar att bo leva uppfostras och ta till vara på normen att vi inte är fantastiska.
För i det makalösa landet Sverige, som är så bra på så många sätt, ligger jantelagen tung över axlarna från det att vi föds. "Tro inte att du är någonting". "Var minimalist". "Gilla husmanskost och kanske italienskt"
Vi växer upp i en form utifrån ett land som kan ge oss allt utav vad de bästa utav förutsättningar är. Men vi lär oss ändå att se upp så att inte jantelagen knackar oss på axeln med ett varnande finger. "Stick inte ut. Du är bara en Svensson."
Självförtroende blir så lätt av misstag taget för självgodhet och storhetsvansinne.
När man egentligen bara är lite nöjd med vem man är.
Dessa bilder på mig tycker jag om. Jag tycker att jag är söt.
Varför tar det emot att skriva den sista meningen där? "Jag tycker att jag är söt"
För att jag aldrig skrivit det förut är svaret.
Tur att det finns flickor som spräcker normen ibland. Som knackar lite på herr jantelag och får hans fasad att krackelera om så bara lite lite grann.
Blogaward, dess uppgång, fall och undergång.
Vad jag trodde skulle bli en galet rolig tillställning blev istället ett magplask där jag sällan känt mig så ovälkommen, dåligt bemött och helt enkelt felplacerad. För de försökte göra en bra fest, en fest för oss som brinner för mode på olika inviduella sätt. Men det blev ett trångt ställe med psykadelisk känsla av kylig inställning.
Hög musik, stressande mycket folk på för liten plats, ointresse av de som jobbade att få någon tillhörighet hos alla som var där, omöjligt att prata med folk man vare sig kände eller inte kände och ingenstans att ens sitta ned!
Men det där hade jag väl kunnat ta. Att det inte var ett tillfälle att nätverka, diskutera modebloggandet och allt tillhörande i vår subkulturella värld med människor och lättsamt mingla runt.
Men prisutdelningen av priserna blev en sorts cirkus som aldrig tog slut. De stora bloggarna sattes på pidestal och jag tror att det var ett stort antal flickor som kände sig ganska bortkomna där de stod, finklädda och söta, men enbart i funktion att vara en sorts bukfyllnad och statister för att se de stora elefanterna dansa och kråma sig i strålkastarna.
Jag ser det faktiskt som ett skämt att man tar dit Bingo Rimér att dela ut priset för bästa foto. Snälla Veckorevyn, han är en fotograf för glamourfoto och det innebär inte glammiga bilder. Det innebär bilder på unga, storbröstade, platinablonderade tjejer som retuscheras sannslöst mycket och inte på något sätt är en bra förebild för osäkra unga tjejer, som de flesta av de som var på festen i torsdags var. Bjöd ni dit honom så han skulle kunna hitta nya förmågor i skaran av oss?
Och vad hände egentligen med modebloggandet som skulle stå i fokus. För jag ser inte relevansen i vad "bloggvärldens partyprinsessa" har med vad vi gör att göra. Eller om det, återigen, är en särskilt bra förebildsprofilering att prisa den som kan supa skallen av sig fortast, oftast och bäst på Bern fyra gånger i veckan, vilket det kändes som.
Men glömma bort en kategori som faktiskt var aktuell under kvällen, "mest orginella", blev bortskrattat och hafsigt ihopskrapat såväl prismässigt som gjort. Vissa fick datorer, kameror, resor och presentkort för tusentals kronor. Sandra fick Doveprodukter och inte ens ett diplom.
Vad hände? Det som skulle kunna bli så bra blev det motsatta. Och jag vandrade hem efter två minter på Hells Kitchens efterfest med en skrynklig gratisdrinkbiljett i fickan och Clara vid min sida. Paljettklädda och filosoferande över vad vi varit med om under några plågsamma timmar åt vi pommes på Max.
Detta låter hårt elakt och otacksamt. Det är jag medveten om. Men jag skriver det i syfte att Ebba och hennes team ska förstå att det gick snett. Att det finns rejäla saker att förändra till nästa gång. För man ska inte ge upp. Men såhär var det inte bra, verkligen inte bra.
Krönikan om det hela som jag skrivit, som är i tidningen idag;
Förra gången Veckorevyn anordnade bloggträff var höjdpunkten att sitta någonstans på söder efteråt och prata strunt med tjejerna som jag faktiskt hade någonting gemensamt med.
Denna gången skulle det vara en sorts modebloggvärldens Oscarsgala. Då blev höjdpunkten att faktiskt mest bara få ta sig därifrån.
För när jag traskade iväg till tunnelbanestationen vid Zinkensdamm för att åka och möta upp de vänner jag skulle gå med hade jag en känsla av att detta kunde bli riktigt bra. Massor av duktiga, talangfulla tjejer i ruskigt fina kläder som får chansen att träffas, nätverka och mingla runt med den gemensamma nämnaren att vi alla skulle vara modeintresserade.
Förra gångens känsla av att ha hamnat i högstadiet igen skulle vara borta. Men det enda jag kan säga är att jag är glad att jag inte flög 70 mil enbart för den här festen skull.
Efter att ha börjat med att stå ute i en kö som aldrig rörde sig i 45 minuter var början på kvällen redan dålig. Men att sedan stå tillsammans med Clara och känna oss som fån eftersom vi tydligen inte var tillräckligt intressanta för att ens bli fotograferade av de utplacerade "paparazzifotograferna" var bara starten på något som jag nu ångrar att jag ens gick på.
För jag kände mig inte välkommen. Det var inte 300 modeintresserade tjejer som delade gemensamma intressen på Sturecompagniet den kvällen. Det var 300 tjejer som granskade varandra vasst uppifrån och ned med det osagda "tro inte att du är någonting" hängande i luften.
Det var som en film där allting gick i ultrarapid och vi undrade varför vi ens var där. För bortsett ifrån att ingen som man inte direkt kände sedan innan var intresserad av att vara trevlig så var stämningen mest bara påtagligt märklig. I trängseln av fuskpälsvästar från Gina Tricot var det omöjligt att vila fötterna som var inträngda i sina 10 centimeters klackar. Musiken gjorde att man knappt kunde tala utan att blåsa upp sig till Grodan Boll och skrika den man ville utbyta ett ord med i örat och granskningsnämnden skulle kännas lam i jämfört med vissa blickar man fick under timmarna som förflöt.
Jag önskar verkligen att jag kunde säga att jag hade trevligt. Men det hade jag inte. Det som gjorde det värt att stanna var att få prata med de jag kände som stod ut med att vara kvar trots den bubbla av ytlighet som vi svävade i, och som ingen av oss faktiskt kände att vi stod för.
Det skulle vara lätt att säga att Ebba von Sydow och hennes lilla team gjort ett dåligt jobb. Men det värsta är väl just att de kämpat hårt för att göra ett bra evenemang men som bara inte räckte. Prestigen låg för hög i luften. Prisutdelningsceremonin, med helt irrelevanta kategorier som "bloggvärldens partyprinsessa", blev en utdragen historia där vi tröståt godis i brist på annat.
Inte nog med att man valt att lägga bloggvärldens flickor med personlighet som en bit kartong i kategorin "bloggvärldens kaxigaste", det kändes som ett skämt och hån mot Hanna Fridén som var den enda som hörde hemma där, så glömde man kategorier såväl som personer som var nominerade i andra.
Jag skulle kunna ösa galla och min besvikelse över detta i ett bra tag till. Men det känns mest som att jag skulle låta bitter och sur. Vilket jag ju till viss del förvisso är. Dock kan jag bara säga att kvällen avslutades med att den norrländska delegationen, som ju ändå inte var intressanta nog att fotas en gång för en minnesbild, gick och åt pommes på Max i stället för att dricka vodkadrinkar på Hells Kitchen.
Inte för att vi var tjuriga, tystlåtna norrlänningar utanför att vi var medvetna om att det inte skulle bli bättre än så. Sunt förnuft tror jag det kallas.
Men med dessa vackra flickor vid min sida blev det trevlig. Tack hörrni!
Aniko Clara Sigrid Helen Sandra Alma Nathalie Ida Victoria
Hello Kitty´s dead.
Ett tåg. Ett lejon. En krönika.
Det går liksom hand i hand det där. Funkar inte hjärtat så funkar inget annat heller.
Så är det i alla fall på mig.
Lämnar mitt skåne och livet som jag haft här i 4 månader nu för att så sakteligen ta mig tillbaka till norr och det som är hemma där. Jag är så kluven. Det är som i en film med dåliga repliker. Men faktiskt så; det är i skåne jag har mitt hjärta.
Och nu lämnar jag det igen.
Det luktar apelsin här och jag har lock för öronen. Om tre timmar är jag i Norrköping. På onsdag är jag i Stockholm.
Jag tror inte att detta har någon som helst relevans. Nu ska jag titta på film, "Trainspotting" för att ge en ironisk vink till vad jag sitter på just nu. Ett X200tåg som susar högt.
Ni får ett lejon av mig som jag ritat på en av servetterna från jobbet. Och sen får ni en krönika jag skrivit om kärlek till film. Eller kärlek på film. Välj själva.
Jag och två vänner är de tre kulturella musketörerna. Vi har liksom varsitt område där vi inte direkt anser oss upplysta utan mer som ständigt nyfikna noviser i våra changerar.
Hanna kan leta som en galning efter ny musik att fylla datorn med, Jannike har sett mer film än någon annan människa jag känner och jag. Jag älskar böcker. I de flesta former, utförande, kategorier och ämnesområden.
Men det är inte böcker utan film som extra färg på min sommar. Jag byter musketörområde.
När dagarna mest består av att vingla runt torn av koppar som Alice i Underlandet på kaffekalas och se ut som en cirkusapa i jobbkostym så är det befriande att ligga i ett becksvart rum med laptopen på magen. För jag identifierar mig alltid med saker i filmer. Hittar favoritsekvenser jag kan se hur många gånger som helst på rad (thank god for youtube!), finner uttryck som gör mitt liv komplett och kärar ned mig i personer som bara är en karaktär men ändå så verklig.
Ingressen till "Napoleon Dynamite" måste vara något av det snyggaste som gjorts i vår tid. En fullkomligt äcklig, och alltså alldeles fantastisk, matkavalkad där korv byter plats med ägg och ägg får stå tillbaka för ärtor. Och linoleumgolv. Linoleumgolv har aldrig varit så häftigt som i "Napoleon Dynamite". Inte ens på dagis.
Plötsligt får jag en vild längtan efter att gå på bal med gigantiska puffärmar och bära snowjoggers. Kasta ut actionfigurer i stöttålig plast genom bussfönster och lära mig danssteg till en video. Allt är Napoleons fel. Men å andra sidan så går mina små filmbesattheter i cykler. För stora delar av skåne har numera hört mig sjunga "spiderpig" på jobbet. Den här veckan är det ledmotivet till "Juno". Och är det någon film som faktiskt får mig att både vilja skratta och gråta helt hysteriskt och okontrollerat (som en tjej alltså, sa min såkallade vän) så är det nog just "Juno".
Den har hyllats, fått utmärkelser och hur många plus i kanten som helst. Nog för att få vem som helst med tron att de har lite mer "fin" smak att rynka på näsan. Men jag älskar den. Från de första tonerna av världens mest ultimata kärlekssång till min tanke på vad jag nu anser som det mest rebelliska man kan göra. Nämligen kräkas i en urna i sin egen hall.
Jag kommer på migsjälv med att tänka att en slipover är precis vad jag behöver, helst mönstrad. Säga att det är en "foodbaby" jag har i magen så fort jag är mätt och faktiskt knapra i mig tre förpackningar Tictacs under en dag i Köpenhamn. Helt omedvetet blir jag sådär kär i ett dött och ju faktiskt abstrakt ting som en film är. Men det är ändå fint på något vis den kärleken.
Bara den lilla detaljen som jag upptäckte i detta nu när jag skriver och tittar på "Schakalen" samtidigt, att en av agenterna i min barndoms favoritfilm (ja, Schakalen. Hur störd var jag som kiddo?) är Junos pappa i just "Juno"? Det gör mig glad. Han är ju dessutom kanske den klokaste rådgivaren jag hört tala om kärlek. För han får det att låta så enkelt. Det där med riktig kärlek. Och inte bara den man har till saker, som filmer.
Man kan få ut så mycket av att titta på film. Lära sig fina meningar som "I´m sticking with you. Cause im made out of glue". Fast just nu misstänker jag mest att det kan vara omöjligt att föda barn om man inte har multirandiga strumpor på sig.
(Alla styckeindelningar försvinner på bloggen. Det får ni tåla. Att texten trillar fram utan avbrott.)
Anna
För jag vet få människor som har en garderob som kan jämföras med hennes. Om någon?
Det är som att titta in i hålet som Alice i Underlandet trillar ned igenom. Du vet aldrig vad du kommer att få se, vad som möter dig, om du ska bli förtrollad eller fullkomligt förhäxad. Tänk er en värld av klänningar som omsorgsfullt hittats på loppmarknader och osorterade 2handaffärer, vintagefynd från Ebay, ärvda rariteter och marknadsguldkorn.
Färger, mönster, detaljer, modeller.
Och inte nog med att Anna har den mest makalösa av garderober, hon har dessutom de vackraste utav inredning med gammal, hittat, ärvt och funnet i andra hand.
I dessa dagar adopterar jag mig storasystrar ganska ofta men Anna är redan invald i familjen och jag kan inte vara gladare. Tänk att "få" storasyster med sagolik garderob som gärna fikar och shoppar med dig och dessutom är en av de starkaste människorna du känner. Jag har det bra jag, för jag har en Anna.
Bullshit.
Igår när jag skulle ta tåget hem från Malmö så var jag så törstig att jag sprang in på Pressbyrån för att köpa en cola. Lite smågodis trillade med när jag var i farten och eftersom kön var så lång hann jag ju kolla på utbudet av tidningar.
En Cosmopolitan slank med och efter att jag knaprat mig mätt på sura blå flaskor började jag bläddra.
Comso är inte en tidning jag läser vanligen. ELLE har jag haft prenumeration på sen jag var 15 tror jag och då och då köper jag Vogue eller något annat utländsk modemagasin.
Så hamnar jag på en en del av tidningen som heter Manual där en snubbe vid namn Jonas Cramby gör olika artiklar om män. I detta nummret (oktober) har en killpanel fått svara på tjejers frågor.
Till en början är det lugnt. Trivialt snack om höra av sig osv. Men sen kommer den här frågan:
Jag har varit tillsammans med både en kille från landet och en kille från storstan, och min fråga är: varför är det så annorlunda? (Killpanelen svarar) "Det finns för och nackdelar med båda sorter: Stadskillar klär sig bättre, tjänar mer och har ofta en lite mer uppdaterad kvinnosyn. Tyvärr kan de inte köra bil ordentligt, skruva i en glödlampa och är alldeles för klena för att hjälpa dig att flytta. Lantiskillar, däremot, är hjälpsamma, okomplicerade och har inte lika mycket issues när det kommer till att flytta ihop och skaffa barn.Tyvärr pratar de ofta otydligt och klär sig som Gregory i andra säsongen av Paradise Hotel."
Ursäkta, men vad i helvete menar man med detta? För det första är jag så innerligt less på hela grejen med att man ska sätta folk i olika fack för att de kommer från olika delar av ett och samma jäkla land. Bara för att man bor på "landet" är man inte en surmulen, tyst, snusmumrik. Och bara för att man är göteborgare är man inte en jovialisk skit som ständigt drar dåliga skämt. Men vad fasen har detta för någon som helst relevans? Det är ju en förolämpning mot såväl killar från stan som killar från landet och är så patetiskt skrivet att jag blir förbannad bara jag läser det som respektive ska "vara bra på".
Varför är vi så fortfarande idag så otroligt besatta av att placera folk i fack, berätta hur stereotypiska de är och göra folk till roller i ett spel? När det i själva verket knappt finns någon som helst grund för det.
Allt det som är skrivet i detta såkallade svar är ju som taget ur tomma luften. Exempelvis; Hur killar från landet klär sig skiljer sig inte mer från hur en stadskille klär sig annat än att han från landet möjligen har mer praktiska kläder. För han åker inte tunnelbana till jobbet utan ska ut och skotta fram sin bil i snön. Då funkar inte en Hugo Bosskappa i cashmere. Men det är ju också en ren generalisering! Ett faktum dock är att jag känner betydligt fler bratiga killar som klär sig i Armani och Versace på landsbygden än i städer.
Så jag tvivlar inte en sekund på att om det nu är en skillnad mellan killarna från stan och landet så är den marginel. Och verkligen inte en skev, skruvad helt patetisk variant såsom en snubbe vid namn Jonas Cramby säger.
Sånt här gör mig så jävla less. Men framförallt förbannad.
long before rock n roll
För enligt de texterna blir det bara svårare att hitta vänner som passar in ens liv ju äldre man blir. Som om man skulle vara svårare att anpassa sig till eller som att man plötsligt blev oförmögen att skapa kontakt med andra människor.
Jag tror inte att det är så. Eller, jag vill inte tro att det är så. Men det ligger kanske något i det att man lättare finner sig i situationer där man hittar personer som efter ett tag, eller på ett par minuter, ligger i det mentala facket för "vänner", när man är lite yngre? I vilket fall som helst så tycker jag det lika roligt varje gång jag träffar nya människor som jag inser att jag tycker om och som jag kommer att vilja umgås mer med i framtiden. Och kanske har jag haft ovanligt mycket med tur men hittills har jag blivit förtjust i varenda bloggkompis jag mött och umgåtts med!
På Veckorevyns bloggmingel (i mars?) var det ju enbart bloggare och nästintill bara familjära ansikten. Jag älskade inte alla, jag gillade alla, men det var intressant att se hur människor som vet vilka den andre är, beter sig när de möts på riktigt. Inklusive jagsjälv.
Jag skrev en artikel om hela kalaset för tidningen som var både småkritisk men också positiv. För det VAR rolig. Men roligast var ändå att sitta på Bonden efteråt och fnissa med goodiebags upp till knäna.
Ebba Sigrid och Hanna snackade makt och pengar.
Lina var verkligen den raraste av rara och Sofia var det fascinerande att träffa när man läst hennes blogg så länge.
En hel hög av fantastiska flickor! Signe/Milk, Sofia, Aniko, Lina och Ida.
Och Clara. Clara som är precis lika underbar som hennes blogg säger. Ynnesten att ha fått träffa henne så pass många gånger nu är jag innerligt glad för. Precis lika mysigt att evighetsfika varje gång!
Vad oddsen är för att man ska springa in i en Popbejb från Malmö när man är i Stockholm ett par dagar under våren tror jag inte är stora. Men det händer! Och attans vad glad jag är för det. Vi hade tillsammans med andra sötnosar en dag vi döpte till episk i solskenet på söder.
Och Aniko. Jag som alltid velat ha en storasyster att berätta hemlisar för och älska ihjäl (fast det kan man med storebröder med förvisso) insåg att dena flicka var precis vad en storasyster ska vara i mina ögon. Vi har fikat, skrattat, gråtit, gått på bloggmingel och myst. Kan man adoptera folk som syskon?
Idapida el groda är flickan som man kan börja leka med ungefär på sekunden man träffar henne. Finaste skånska dialekten och roligaste lilla katten. I sommar har vi förtärt allt ifrån de fetaste, men godaste, popcornen som möjligen kan existera till sockerbullar. Gärna mitt i natten. Gärna fnissandes hysteriskt.
Linnéa är inte bara söt så man får hål i tänderna utan även en utmärkt guide till Malmös second handutbud. Vi bläddrade bland klänningar, pratade om allt möjligt och diskuterade huruvida Hello Kitty kan räcka finger eller inte. Mysigt som attan.
Imorgon bär det av till Malmö en sista gång för i sommar, jag vet att det inte är sommar fortfarande men jag tänker på det som så, och då blir det att leka med såväl Ida som Popbejben!
Och nästa vecka när det bär av hemåt via Norrköping och Stockholm hoppas jag kunna skriva in fika med bland annat Sandra och Julia. Och kanske någon mer?
frågor och svar.
1. Vilken är din bästa kändishistoria?
Ohh. Det pratade jag och några kompisar om för ett tag sen. Men bäst är nog när min bror blev sparkad i huvudet (inte med flit alltså) av kungens livvakt under skidtävlingar i Åre. Inte så himlans kändisaktigt men kul ändå. Jag var ju faktiskt där även om smärtorna av det hela var min stackars bror som fick utstå dessutom.
2. Vilken påhittad figur är din favorit?
Jag har alltid varit himlans svag för människor i böcker som jag gillar. Det spelar ingen roll vad de har för kön, ålder eller egenskaper egentligen. I Grekland läste jag "Fördjupade studier i katastroffysik" och vill vara Jade. Svår, vacker, lynnig och en mammas garderob som rymmer allt.
3. Vad är det nördigaste du hållit på med?
Hmm. Nördigaste. Kanske att vara fruktansvärt förtjust i allt vad litteratur heter? Fast jag tycker inte att det är så himlans nördigt egentligen.
1) om du fick bli ihop en med kändis, gifta dig och skaffa kiddos och hela kalaset, vem skulle det bli och varför?
Alltså. Johnny Depp ÄR ju en klyscha när det kommer till snyggamänsymbol. Men ändå. Han är både snygg som få och en jäkligt bra skådespelare. Dessutom ligger hans roller inte i ett fack. Han spelar allt från rucklande pirat till gråtande rockabillyt, familjefar, tokig godismakare och saxprydd monsterspoling. Det gillar jag.
2) om du bara hade en dag kvar att leva, vart skulle du spendera den dagen?
Förmodligen med vetskapen om att jag berättat för alla jag älskar att jag håller av dem något otroligt. Men sen ensam. Under en oändlig himmel i den australiensiska öknen med den röda sanden under mina fötter och ljuset från solen i ögonen. För att det är en dröm. Och man ska aldrig sluta förverkliga dem.
3) vilken blogg tycker du borde skämmas och lägga ner?
Haha! Läs förra inlägget och pricka av de namnen. Sen kan listan fortsätta. Men brutalt? Typ alla som ligger på topplistorna över Sveriges största bloggar. Men några undantag.
Hmm, vilket är ditt drömresemål?
Jag har hittills haft tur i mitt liv och sett en hel del av det jag velat se. Men mitt hjärta vill alltid se mer. Så jag blir aldrig klar och kommer heller aldrig bli det över målen jag vill se. Men Påskön har alltid lockat mig med sin mysticism, detsamma med Australien, sen är Kina väldigt fascinerande på så många olika sätt i mina ögon. Och Israel!
Hmm fråga... Vad ska dina barn heta?
Nu hatar jag ju fula namnkombinationer. Då föräldrarna inte tänk på vad som passar ihop. Förnamns och efternamnsmässigt. Och ni vet ju inte, de flesta av er, vad jag heter i efternamn så ni kan ju inte döma kombinationerna. Men jag gillar namnet Olga, Jade, Särla och Iris. Pojknamn är svårare dock.
* Vilken är din bästa respektive sämsta egenskap?
Bästa att jag är omtänksam mot de jag älskar men också bryr mig om folk i allmänhet. Sämsta är att jag så lätt blir arg, tappar tålamodet och kan bli så fruktansvärt elak när de två förstnämnda infaller.
Om du fick vara en av dina illisar vilken skulle du vara då? Varför?
Kul fråga! Det ändras nog. Men just nu skulle jag vilja vara en blandning av ettan och tvåan i detta inlägget. För jag gillar ettans lugn och stil och jag vill ha tvåans lilla pillemariska leende. Inte ciggaretten, leendet.
dricker du din oboy mörk eller ljus?
Fram tills jag var kanske 13 - 14 drack jag Oboy varje dag till frukost. Nu kan jag inte ens smaka på det. Men då var den mörk mörk mörk!
och skulle du helst vilja krypa eller gå baklänges i resten av livet?
Hihi. Jag galopperade alltid omkring på alla fyra när jag var liten. Men min rygg skulle inte palla det nu. Så jag tar baklängesgåendet. Då ser jag det ni andra missar.
Vilken tecknad figur är mest som dig?
Gosh. Det vet jag inte. Hur är är jag? Som en blandning av Lilla My, Marsipulami, Spawn, mina egna små gubbar som den på bilden ovan, Nasse, Tiger, Ior och den där Fifi, kaninen med bloggen kanske?
Min fråga: På vilken plats på jorden skulle du helst vilja kyssa den finaste kärleken du vet, och säga: "du är min finaste kärlek!" ?
Var som helst där himlen är blå och vidsträckt.
Om du var ett djur, vilket djur skulle du då vara och varför?
I Grekland kom jag på att fiskar som simmar i varma vatten måste ha det fint. Det är vackert bland korallerna, man har massa vänner (om man är en fisk i ett stimm alltså) och man behöver inte frysa. Fast jag skulle vara rädd för att bli fångad på en krok för att jag inte kan hålla mina små gaddar i styr från saker som ser goda ut. Så jag väljer gepard. För att känslan av att kunna springa fortare än något annat djur och nästintill flyga när kroppenjär utsträckt över glödhett gräs på savannen måste vara kittlande magiskt. Även om det handlar om liv och död eftersom det är i jakt på mat.
När ska vi sätta igång med den där illisen vi har pratat om ett flertal gånger under året? Hihi. ^^
Så fort jag är hemma i norr! Haha
Och när kommer du till norrköping och shoppar second hand med mig?
Jag ska kolla hemresa imorgon, måndag, så snart kan vi kolla upp det. Tjoelihoo.
Fast jag borde inte gnyla över brist på frågor. För ni ställde så fina och bra frågor. Ni är helt enkelt bäst mina bloggläsare. Jag har inte flest i bloggsfären men definitivt bäst. Och det är vad som räknas.
auf wiedersehn mein lieblings (i brist på grekiska språkkunskaper)
Nu var resan förvisso bokad sen en månad tillbaka. Men vi kan ju låtsas att jag helt nyckfullt bestämde mig för att åka iväg. Mycket mer spännande så.
Men så tänkte jag såhär. Jag är borta en vecka, åtta dagar och för att ni inte ska dö av någon sorts tristesskajsaabstinensbloggvärldenärtråkigutanenblondungesominteärblondinbellasymptom så kan vi ju ha en frågestund. Ni ställer sådär märkliga frågor som jag måste tänka ordentligt inför innan jag svarar. Okej?
Fast ni får väl fråga saker som; vad skulle du vara för djur om du var ett djur? Vad heter du i mellannamn? Tycker du bäst om pasta eller ris? Och sen slänga in en tricky följdfråga, what about couscous?
Så; frågestund god dammit!
Ja, vem äro egentligen denna varelse som så brutalt och helt bestialiskt mördat en paprika? Jag har antagligen sett alldeles för mycket på Dexter.
Och justja. Det kliar i fingrarna att rita något riktigt fint. Och jag har avböjt att rita beställningsjobb hela sommaren. För att få lite ledigt från mina "vårvinterhöst"-jobb och så. Men nu så! Är det någon som känner att en bild signerad Kajsa vore perfekt att fästa på väggen i höst så släng iväg ett mail vettja!
Kolla i kategorierna "illustrationer" och "köpa/beställa illustration?" så får ni se lite av det jag gjort innan.
Era händer är i princip fria gällande motiv. Du chef. Jag rita. Pris kommer vi överens om.
[email protected] är adressen. Eller skriv en kommentar.
Vill ni mig något annat så är det bara att maila om det också.
En reflexion
Ni vet de här bloggarna, med tjejerna som alltid är supertrendiga, faktiskt powerwalkar på riktigt och har provat vartenda lip plumping gloss som finns på marknaden. De tjejer som driver "seriösa" modebloggar och klargör tydligt att de inte alls har en personlig blogg eftersom den inte handlar om dem, utan om mode. (De ska gärna jobba som moderedaktör på någon nätsajt och frilansa som stylist också)
Då är min tanke såhär, om man inte har en personlig blogg där man vill avslöja saker om sig själv som person, vad är det då man gör när man skriver för hundratals helt främmande människor som läser ens blogg att man gör en brasiliansk bikinivaxning? För är inte det personligt så undrar jag vad sjutton detfinitionen för det är.
Sen undrar jag lite över vad Marc Jacobs, för Marc by Marc Jacobs, ville säga med de här reklambilderna.
Mager pojkemodell iklädd alla säsongens plagg. Med matchande accessoarer och nagellack.
Är det ett rop på hjälp? Ett sätt att vara okonventionell? Tänja på modegränserna? Rebellisera? Eller bara ett mediatrick?
Det enda jag ser är ett barn som bläddrar i mammas ELLE/Vogue/iD, rynkar på pannan och säger; "Momy, why does this boy wear the same dress that you´ve got??"
I andra hand.
Men sen second hand blivit så trendigt så har också tillgängligheten ökat. Gå in på Weekday, som exempel, och väl utvalda andrahandsplagg hänger jämte Whyreds nya klänningar och Cheap Mondayjeans. Det i sig är väl inget fel, men en del av själva charmen försvinner ju och med att någon minituöst letat igenom en annan second handbutik och handplockat vissa plagg som passar dagens mode.
Grejen med second hand för mig är att leta igenom allt skrot, sunkiga gamla tröjor och fula 80-talsklänningar för att kanske kunna hitta ett guldkorn. Om jag har tur. Letar ihärdigt. Och har tålamod.
Sen är det kanske en bisak men till viss mån är det ju roligt också med saken hand att man kan hitta riktiga dyrgripar för en billig peng. Det är ju ett minna blott nästintill om man handlar i andrahand inne i en stad numera. För second hand är trendigt. Och trendigt är dyrt. Det är det jag tycker är synd med det hela.
Det är sånt här jag blir sådär nervkittlande lycklig när jag hittar på second hand! Jag vet inte riktigt vad det är, ett klänningsliv eller en blus, men bara sättet någon arbetat med plagget gör ju att det kliar i fingrarna att bära få äga den. Den känns som en mix mellan något som Michael Jackson kunde ha under sin storhetstid, en del av en gothisk Marie Antoinette dräkt och en matadorkostym. Kolla bara in detaljerna med rosorna på den tunna, höghalsade kragen, de olika lagerna och fransarna!
Denna fantastiska lilla blus/liv/klänningsöverdel rotade jag fram på second hand i Ängelholm för ett par veckor sedan. Tänk er så otroligt vacker den skulle göra sig i ett modereportage! Tyvärr tog tanten i butiken bara cash och jag hade endast kort men jag funderar starkt på att gå tillbaka och se om den finns kvar. Inte för att jag vet om jag skulle använda den. Men för att det är ett sådant stycke av klädkonst.
Och bara som ett litet inhopp. Hela modevärlden ylar ju om spets och bloggvärlden har ju fått någon sorts böldliknande överdos utav Monkis tighta spetströja. Men är det någonstans jag skulle leta efter spets så är det på second hand. Och som jag skrivit innan, den är ju som bäst när den är gammal, använd och sådär utsökt vacker som den var förr. Som dräkten med jacka och kjol jag hittade i samma second hand butik som blusen ovan.
200 kronor och du kan vara trendig som någon av flickorna från Gossip Girl men inte se ut som 2/3 delar av den modeintresserade delen av Sverige.
Krönika
Ni sa ja, och då ska ni självklart få som ni vill.
Denna skrev jag när jag precis kommit hem från USA. Och jag inser när jag läser den igen att det är så mycket jag ännu inte berättat om den fantastiska resan. Fortfarande så är det så surrealistiskt att bara tänka på allt vi var med om på andra sidan atlanten. Att vi faktiskt åkte. Bilderna jag har är många, men minnena än fler.
Ni får lite av varje här. Men främst, krönikan.
Att åka till USA är som att åka till jordens medelpunkt, men ändå inte. För vissa amerikanare är verkligen sådär. Varför skulle de någonsin vilja lämna landet som har allt? Där man kan vara stjärna över en natt, käka kycklingvingar dygnet runt och TVn alltid visar The Simpsons. Men en hel del andra är också ganska sansade. Men de förstnämnda har rätt i en sak. Amerika ÄR landet som har allt.
Jag har aldrig haft en direkt önskan att susa över atlanten för att upptäcka USA. Karibien var den del jag ville se som låg närmast till och efter att ha sett det så kände jag mig ganska klar. För i och med att jag skulle åka dit så skulle jag stödja så mycket som landet står för som jag inte klarar utav. Men så valde en vän plötsligt att lämna Sverige, landet där vi inte alls har allt men som är ganska bra ändå, för just USA. Och vi insåg att vi snart skulle sitta på ett plan med destinationen där vi kunde få tag i McDonalds vilken tid, dag och plats som helst.
Ska jag vara ärlig så hade jag otroligt mycket fördomar. I min hjärna som gärna "säger först, tänker sen" skulle hela USA vara ett Bushkorrupt land där det mesta var för mycket av just allt.
Och till viss del är det verkligen så. Men samtidigt är det så mycket mer. På ett bra sätt.
För jag har träffat så fantastiska människor, på de mest märkliga sätt, ställen och tillfällen. Tagit del av landets historia utifrån personer som hade en sund inställning till världen, sett så mycket av det fina och upplevt saker man inte kan uppleva någon annanstans än just i USA.
Min resväska är full av kläder och minnen. Jag har nog ännu inte förstått att jag faktiskt spenderade 16 dagar med att gå runt i New York och se Washington med den numera i landet boende vännens ögon. Det är så obegripligt. För å ena sidan så blev jag mer förtrollad av Paris och allt vad den staden innebär. Men jag misstänker att en stad som New York kommer att bli en långvarig förälskelse som jag blir mer och mer fäst vid.
Jag älskar nämligen tanken på att blunda och höra ljudet av staden när som helst på dygnet. Strosa klichéartat i Central park och ta en Vanilla bean frappuccino på närmaste Starbucks. Stå på Broadway i regnet och försöka fånga en av de där gula taxibilarna och kika upp på skylinen som höjer sig i diset ovanför miljontals huvuden.
Kanske, antagligen med största sannolikhet, så romantiserar jag mycket nu. Men det får man göra. För på samma sätt som jag tagit del av det fina och fantastiska så har jag fått min beskärda del av landet som också innehåller osedvanligt mycket med skit. För USA har sådana klyftor mellan sitt folk på ett sätt vi inte har. Och det värsta är att man faktiskt inte gör något mer än platoniskt åt det. Det är en plats av kontraster där allt för det mesta antingen känns bäst eller sämst, hårt eller mjukt, fint eller fult, rikt eller fattigt. Det är den delen jag hade fördomar utav och som jag fortfarande håller fast vid.
Men trots att jag aldrig trodde att jag skulle säga det så faktiskt, jag älskar USA. Inte för det alltid så uppenbara som kycklingvingar och Simpsons, men för det mångkulturella, spännande och vackra i ett land som faktiskt har allt. 
Vi, Starbucks, sommar och inte ett bekymmer i världen. (möjligen då, ska vi äta lunch nu eller sen?)
alcea roses.
Jag får se om jag gör en sån kategori. Trots allt är jag ju en egoist. Men ni får små guldkorn ibland. Som här.
Jag tror att bedårande är just det ordet vi faktiskt söker!
Duktiga duktiga Matilda på bloggen Quietland är inte bara himlans fin på att knåpa ihop texter utan också att pyssla fantastiska smycken av vackra små saker! Unikt, billigt, otroligt vackert och väldigt personligt.
Kika in bloggen och shopen!