aenigma

Jag har en ny kärlek. Han heter Frankie.




1. De finaste omslagen. 2. De mest intressanta artiklarna. 3. Roligaste små personliga anekdoterna.
4. Massa fint pyssel och knåp, tips från kända och okända designers och fantastiska kläder.

Fick låna en hel hög från de kreativa systrarna och nu kan jag inte sluta bläddra. Magasinet är australiensiskt och innehåller precis allt det som jag gillar. Otroligt bra blandning mellan seriöst och oseriöst, pyssel och design, illustration och inspiration.

I varje tidning har man en kort intervju med någon mer eller mindre känd person som själv får fylla i sina svar på några frågor. Perfekt att sno till bloggen och modifiera till sitt eget bruk!
I´m most passionate about saker jag älskar. Som att vara kreativ! Life is good when det är precis som det är nu. Solen skiner, jag badar när jag vill, har mina vänner nära och är lycklig. I have always believed in migsjälv. På ett eller annat sätt. My mother always said drick vatten! (jag är ständigt uttorkad) The last time I laughed var tio minuter sen då hunden Elsa ålade runt på mage och pep. The one thing that pisses me of är betydligt mer än en! Men att inte få som jag vill ligger högt.. Right now I feel varm, glad och lite hungrig.

Ikväll SKA jag faktiskt lägga in alla bilder. Både från systemkameran och den lilla.
Nu kan ju inte alla bilder hamna här sen men ni som är vän med mig på Facebook. Där kommer det att finnas ett överflöd av USA. Överflöd med versaler dessutom.

Just i detta nu ligger jag ute i trädgården i skåne och bara njuter av att vara ledig, ensam hemma, att solen gassar på mitt bleka lekamen (okej, jag är inte genomskinlig längre i alla fall) och väntar på att tortellinin ska bli klar.
Riktig mat.
Det är så gott att äta riktig mat och inte bara Subwaymackor med mer skinka än från tre kor (grisar?), pommes frites från en american diner eller kakor som får sockernivån i kroppen att nå oanade höjder.
Men såsom bilden på mig avslöjar. Häagen Dazs är och förbli en hook up för mig. Förra sommarens jobb på tennisveckan i Båstad gjorde mig fast och så förblir jag. Och när man kan köpa det var som helst och cirkus 8 meter utanför hostelet i New York, på Broadway, då fortsätter man att älska den magiska glassen.
Ben & Jerrys är modebloggvärldens älskling. Häagen Dazs är min.

Iförd Mattias (hur han, en av mina favoritchilenare, hamnade där är ju en historia i sig som vi tar en annan dag) Hurleykeps, min purfärska jumpsuit ifrån Forever 21 och Hannagrisens leggings, som hon ännu inte fått tillbaka, frontar jag nästintill rena rama reklambilden med vår bordellröda vägg i bakgrunden. Yum Yum!

Och jag fick frågan om Forever 21. Lever fenomenet upp till sitt rykte?
Å ena sidan nej och å andra sidan ja. För Butikerna i New York, och särskilt den vid Macys nedanför Times Square, är helt och hållet galet. Mer kaotisk butik har jag aldrig varit inne i. (Jag har inte varit på Ullared men tänk er en regnig sommardag med köplystna tanter så som jag tror att de beter sig där och ni är i närheten. Kanske.) Allt är huller om buller, ingen struktur, plagg ligger överallt kastade, slängda och personalen går och petar sporadiskt i högar under tiden de tuggar tuggummi slött och uttråkade. Man hittar ingenting. Och gör man det så hittar man aldrig tillbaka till dit man innan var. MEN. Butiken i Washington DC var hur bra som helst. Där var jag säkert 4 gånger och kom ut med så många plagg att jag skäms lite. Butiken i Soho i NYC var ioförsig helt okej den med men Grisen stod i kö i 25 minuter där. Och då gick det fort. Deras kassasystem får den MED tålamod att se i kors av frustration. Tänk då om man är jag. Uj uj uj..

Svart är en av mina favoritfärger. Det erkänner jag villigt. För på något vis är det ändå lite så att inte mycket kan gå fel om man är iklädd svart. Eller snarare; man kan kanske inte vara så fel om man är iklädd svart?
Men jag tycker att det är tråkigt med den svenska mentaliteten och designen som ganska ofta är genomgående minimalistik ren och just svart. Visst kan Filippa K, Acne och Rodebjer någon gång addera in lite kakifärgade chinos, en slapp vit tischa och en ljusblå skjorta. Men svart är väldigt vi, svart är väldigt svenskt.

För i min värld är det i mång och mycket människor som vill gå på säkra kort som klär sig nästintill helt i svart. Alltså ganska fega människor. För det är som sagt en säker färg.
Men det kan bli rätt så rätt också. För svart behöver inte bara vara becksvart mörker, det kan nyanseras och genom kontraster bli lika sprakande som en facetterad färgkarta.

Blankt och matt. Slätt och plisserat. Siden och läder. Adderar form och volym till något som skulle kunna bli siluetten av Morran men som nu blir elegant. (Pjucksen är ju förvisso Louboutinröda på undersidan.)

De svarta favoritplaggen blir lätt gråblå efter förmånga tvättar. Men vad gör det egentligen? Hårt och rockigt tillsammans med mjukt och romantiskt. Kjolen med de påsydda sidenrosorna (?) är fantastisk!

Jag är svag för epokblandning och det dramatiska, nästintill artistiska uttryckssättet i kläder. Kan på ett ögonblick bli för mycket men hålls det på rätt sida så blir det just så rätt. Dam möter Jackie Onassis möter svårmodig fransk konstnärinna. Då spelar det ingen roll att allt är svart. För HON innehåller och är färgen.

Lite som bild två. Dubbla budskap i en samsynkroniserande enhet där kontrasterna läggs mot och på varandra för en effekt som, kanske är planerad men antagligen lika gärna inte, blir rockpunkig men ändå stilfullt enkel. 

Som en futuristisk dröm med den där japanska känslan som antingen är fullkomligt galen eller har en geishalik, sober skönhet. Här är det både och i en sorts modern, alltså inte serien V futurism tänkande, tappning av funktion, stil och detaljkänsla i ett.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; det är inte alls som tycker att något av det vackraste som finns är ett fjällandskap som man kikar ut över samtidigt som 20 minusgrader nyper en i kinderna.
Men jag, jag får ont i magen så lycklig jag är över att vara född här, bo här.

Vi kanske kan kalla det snöporr? Liksom, jag bara kastar in en hög med bilder som får mig att le saligt och bryr mig inte riktigt om ifall ni inte samtycker. För jag kan inte riktigt förstå hur detta inte kan vara vackert i allas ögon. Det är som havet. Jag fascineras något oerhört över hur enorm en blå himmel kan vara och den makalösa kontrasten det blir när fjällen sträcker sig i en knivskarp siluette mot det blåa. Åreskutan är nästan alltid fin i mina ögon men de senaste dagarna har hon varit majestätisk i kylan. Från en öde parkering klockan 17.30 på kvällen, när liftarna stängt, kaoset som täckte varenda millimeter av de fria ytorna är borta och tystnaden lagt sig så är jag så förälskad i helheten. Trakten jag bor i. Fjällen. Tystnaden. Den blå himlen. Alltet.

Och ser ni den lilla lilla stugan som ligger precis i nederkanten av bilden här ovan? Där jobbar jag. Och visst, det är skitjobbigt, min rygg är helt förstörd, huvudvärken molar och jag vill skrika varenda gång kakafonin av röster slår emot mig ifrån matsalen. Men, det är värt det. För att ha ynnesten att kunna åka skidor till sitt jobb, titta ut över en vy som är den som första bilden visar och när det lugnat sig; kunna sitta med ryggen mot väggen som är varm av solen, gräva ned fingrarna i en mjuk renfäll och titta på himlen får allt att blir ställt i jämförelse till vartannat.
Och min rygg kan få vara sabbad om jag får de där dagarna då allt är perfekt.

Vad ska man säga? Den där Anna.
Hon har tillräckligt med vackra saker för att fylla ett litet slott.

Ni vet det där med syskon. Man hatar dem. Man älskar dem. Man vill slå dem. (Och så gör man för det mesta det sen också) Man vill krama dem. (Så gör man det också mer eller mindre våldsamt).

Å ena sidan så driver mina bröder mig till vansinne. Överbeskyddande, gnälliga, ber mig att hämta saker (bara för att jag är minst, ser jag ut som en apporterande hund då?), puttar iväg mig ifrån TVn, jagar mig genom huset när jag tar deras saker (finders keepers, hallå?) retas, sätter sig på mig så att jag bli klämd och är allmänt jobbiga. Men trots allt det där, och hundra saker till, så älskar jag dem intill döden.
Det förstod jag kanske först på riktigt mer än bara slentrianmässigt när jag träffade en läkare för många år sen under en tid då jag inte mådde bra och vi talade om familjen. Jag berättade om mina bröder och hur vårt förhållande var. Att jag tyckte att de är så överbeskyddande. Han bara log och sa "Men du vet, du kommer ju alltid att vara deras lilla prinsessa. Hur gammal du än blir, vad du än gör i livet och vem du än är så kommer du att vara deras lillasyster och prinsessa. Och hur ska de någonsin kunna låta något ont hända dig då?"
Då förstod jag vad det faktiskt innebär att ha syskon. Man ska liksom hata dem litet. För det betyder inte att man inte älskar dem också. Det viktigaste är att man kramar dem emellan slagsmålen och klappar dem på huvudet så att de förstår att hur vassa ord man än kastar på dem så står de än närmare än det mesta i denna värld.

Lägg märke till de två översta bilderna där vi faktiskt har nästan samma kläder och ser ut att vara tagna från en disneyfilm. Jag älskar de bilderna. Hemma i Jämtland och hemma i Skåne. På den sista bilden är det bara "lillebror" och storebror. I en vagn. (som jag sen fastnade med håret i och skrek så att halva Bjäre trodde att en unge höll på att bli mördad.)

Det finns några små knep för att få mig snäll, rar och from. Små knep som kan få det minsta men argaste lilla lejonet att sitta tyst och stilla med tindrande ögon, små pussar att utdela och varmt hjärta. Visst är det ytligt, men vägen till Kajsas materiella hjärta går igenom presenter. Jag älskar att få små saker mitt i veckan av ingen anledning alls. Därför att det är då man som mest behöver dem. När man egentligen inte alls behöver dem.
Jag tror inte att jag är ensam med att vara såhär. Men skillnaden är nog kanske att jag kan gå från rosenrasande monsterbarn till "Oow"-ande, stillsamt flickebarn.
Nu menar jag inte att någon ska ge mig presenter. Inte alls. (Om ni nu inte väldigt gärna vill) Men i veckan har jag fått sådana där små presenter som gör att hjärtat är som ett varmt glödande klot i flera timmar, ibland dagar, efteråt.

Det arga lilla lejonet fick ett lejon att ha på armen. Rara Eva på Kaktus gav mig det KJL inspirerade armbandet i form av ett ståtligt kattdjur från Ms. Bijoux. Så gulligt av henne att jag log och sjöng med radion hela vägen hem från Åre i tisdags.

Jag presenterade ju er för min fiktiva rollfigur här på bloggen igår som ska illustrera allt det där som jag tar upp när jag behöver en modell efter exakt mina textsyften. Fleur alltså. Hon på bilden nedan.

Jag undrar hur många det som idag tar hjälp av ren konsumtion för att lindra "ångest", ledsamhet, deppiga känslor och så vidare. tar chansen att shoppa som en ren lindrig av en klåda som uppstår i själen av, visst ibland riktiga skäl men oftast, ett ha-begär. Vår konsumtionsanda är ju rent ut sagt skrämmande nuförtiden.
Men det som jag verkligen tycker är stört är att vi gör lycka av materiella ting. En ny väska, det är äkta lycka nuförtiden. Och det ska inte vara H&M eller en lacksak från Lindex. Nej, en väska för lika mycket pengar som en resa till Grekland en, eller två, veckor stavas tillfredsställelse. Vad kommer den sjuka tankekedjan ifrån?
Och inser vi hur vi applicerar et tänkandet på en allt yngre målgrupp?
Jag bara tänker på hur många det är som läser bloggar och hur pass unga många av dem dessutom är. Vart tog den där ouppnåliga drömmen om en ponny, eller för den delen en hamster, vägen? Önskan att få rimliga ting. Jag känner ett rent ut sagt äckel inför att möta småtjejer på stan bärandes, äkta eller ej, logoprydda väskor från LV och Gucci. Det är små minivuxna med Carrie Bradshaw som idol och Elin Kling som ikon. När de egentligen borde vara barn. Bara barn. Okej, visst får de göra vad de vill, men vill ni att era barn vid 12 år ska rulla med ögonen på sin 12 årsdag för att denne fick fel modell av Chloés Edith?

Men tillbaka till det som jag verkligen menar. Just modebloggvärldens syn på detta med statusprylar. För det handlar ju om det till viss del. Bloggvärlden är ett utmärkt forum att visa upp alla saker man köper. Visa att "detta har jag köpt. Den är min. Jag har så pass mycket pengar att jag hellre lägger det på en väska en något väsentligt"  För jag vet inte om jag tycker att det är särskilt försvarbart att köpa väskor för 10 000 och uppåt. Möjligen en, men varför i hela friden flera? Det är en VÄSKA. Inte ett livsavgörande föremål. Det är ett bruksföremål gjort att transportera saker i men har blivit en statussymbol som trycks upp i våra ansikten vareviga dag och särskilt just här, bland modebloggarna. Jag är less på att läsa om 17- 18 åringar som sucktar efter MiuMius, Chanel 2.55;or, Balenciagas, Chloé och Botkier. Inte för att jag inte tycker att de ska spendera sina surt förvärvade pengar på vad de vill, men utan för att jag tycker att det är ett sorgligt beteende. För med väskan i hamn. Då är man lycklig. En väska för lika mycket pengar som mat trebarnsfamilj äter på en månad, det är LYCKA.
Nej, jag tycker att det är sorgligt och i viss mån patetiskt att tänka så.

Sigrid (nu är detta ingen kritik emot Sigrid personligen eller specifikt men jag tar det som ett exempel. Tjejen ÄR duktig som få, faktiskt, och jag respekterar henne) köpte exempelvis en MiuMiu, och ännu en i raden av exklusivare väskor, på Nathalie Schutermans rea. Så här löd hennes skäl till varför;"Jag har haft lite motgångar på sistone. Nu känns det dock som om allt rullar på - fin fart. För att fira det nya året fick en Miu Miu följa med mig hem från Nathalie Schutermans rea." Och jag brukar aldrig lägga mig i andras val av konsumering, och särskilt inte ren lyxkonsumering men denna gången kunde jag inte hålla tyst. (Vilket jag i viss mån ångrar, för det är INTE mitt problem vad hon gör med sina pengar men gjort är gjort.) Men min spontana kommentar blev;
"Motgångar? Hmm. Tänk om jag skulle köpa en väska varenda gång jag råkade på motgångar. Skulle vara ungefär...tre gånger om dagen. Jösses vad jag skulle ha många MiuMiusar. Eller så köper jag mig helt enkelt inte lycka i form av läder med handtag och metallknapp tillverkad i Kina."

För vad är egentligen en motgång? Och hur stor ska den vara för att jag ska lägga åtskilldiga tusenlappar på en väska exempelvis? Och varför gör det oss glada, lyckliga, harmoniska igen över att få konsumera?
Jag trodde också förrut att själva köpandet i sig innebar lycka. Men det är en falsk och bedärglig lycka. För ruset försvinner lika fort igen och ersätts av tomheten och för det mesta känslan av att jag gjort något jag inte borde. Nuförtiden försöker jag verkligen fundera innan jag köper. Varför vill jag ha det här? Behöver jag den här? Och sen får resultatet visa sig i om jag köper eller inte. och det är svårt i början. Men sen är det en skön känsla. För jag behöver inte köpa. Jag kan säga nej. För materiella ting gör mig inte glad på riktigt. Det är inte lycka. Och särskilt inte en väska för 12 000. En väska för 12 000 innebär snarare ångest över att jag skulle ställa den i blötsnön i väntan på bussen till Åre och se just 12 000 smeta av sig på min jacka och bli gegigt läder.  
Mitt nästa köp blir dock en väska. Från H&M. För 198 kr. Som jag kan ha min stora kamera i. Det behövs det inte Chloé Edith för.

Just nu är jag i en liten korsning mellan vad jag tycker gällande mode. För bara ett par år sedan gick jag ifrån att köpa bara dyra märkeskläder ifrån street/surf/skidmärken till att kika i Elle kontinuerligt och drömma om fina plagg ifrån modehusen. Plockade bland de mainstreamtrendiga plaggen på kedjorna och funderade över vad jag var för stil, hur jag ville se ut och vad för modetyp jag var. Sen för lite dryga 2 år sedan så blev kläder, mode och allt det där som hör till verkligen mitt stora intresse. Inte bara ett intresse faktiskt utan det som jag visste att jag ville arbeta med. Jag läste Ebbas blogg och var fundersam över varför hon promotade Balenciaga till oss unga men jag kunde inte låta bli att hänga med och önska de hon tyckte att vi skulle önska. Sen för lite mer än ett år sen kom jag till ro i vad jag tycker är mode för mig. Ett tag gällde bara det som var helt rätt, helt trendigt och oftast riktigt dyrt.
 
Men för ett år sen så fann jag mig själv i modecirkusen i och med min blogg och kände mig trygg i den jag var. Fortfarande intresserad av trender men inte fixerad.
Nu är jag vid en ny såndär korsning dock. Jag älskar bloggandet, det har gett mig så mycket personligen och utvecklingsmässigt men också gjort att jag fått chanser jag aldrig kunde drömma om i början. Men jag blir dock mer och mer irriterad på den snabbt snurrande industri bloggandet blivit. Jag är arg på att det inte är de duktiga flickorna som blir hyllade, suckar åt att allt viktigt händer i Sthlm och känner att trender inte är det jag vill åt. Jag vill åt personlighet. Det kreativa, nya, egenskapande, personliga, modiga och fashionabla på riktigt.

Tills jag vet själv vad det är jag vill ska hända med mitt och vad jag vill ändra så fortsätter jag som vanligt. Men sen hoppas jag att det kan komma att förändras lite. För hjulen snurrar snabbare och jag har har ingen önskan att sträva dit där alla andra i toppen är bara för att, jag vill vara där för att jag är duktig på något. På mitt sätt.


Jag vill åt invidualism såväl personligen som bloggmässigt, stilmässigt och modetänkande.
För just nu står det mig upp i halsen att allt det som är rätt ska vara trendigt eller blir kallat bra, snyggt och bäst bara av slumpmässiga skäl eller ren tur. Vem som helst kan promota net-a-porters plagg och kalla en grön D&Gkjol i siden för fab, men inte vem som helst kan säga varför den är det. Det är det jag vill åt.