Historien om resan

Jag har lovat folk att jag ska göra en fin New Yorkguide. Och en Washingtonguide. Och berätta mer om världens mest fantastiska resa så här långt i mitt 20 åriga liv.
Men ni vet hur det är, man kommer inte alltid för sig. Men nu så. Med många bilder, ännu fler ord och en hel del önskan att vara där igen ska ni få en liten liten bråkdel av vad minnen jag fick med mig. För 3 veckor kan inte beskrivas. Man måste vara där. Men här är lite grann;

Jag har aldrig haft en direkt längtan till att åka till USA. Det är ett land som står för så mycket jag inte klarar utav. Gör så mycket skit. Och faktiskt inte intresserat mig över lag särskilt mycket. Men när en av ens bästa vänner bestämmer sig för att USA är landet att jobba som au pair i. Då är det bara att låta den delen av sitt hjärta flyga och så får man följa efter. Om så bara för att hälsa på lite. Det gjorde jag och min lilla gris.
Och vad kan jag säga? Jag är litet kär i landet som har allt. Inte för att det har allt. Men för att det är så magiskt.


En av de mest bekväma flygresor jag varit med om tog oss över atlanten. Och det första vi såg var ett gigantiskt IKEA. Regn följde oss den första halva dagen i landet men värst var nog hostellet som krånglade något sannslöst. Men nya bekantskaper med 150 kgs Puertoricaner gjorde allt lättare. 05.00 fotograferade jag ut över takåsarna på vårt Upper West Side.

Vi bodde på Broadway med bara två blocks till Central Park! Så där åt vi frukost och tittade på baseball första morgonen.

Grisen. Hon ser galen ut. Och det är hon. Men mest är hon nog glad över den tre vånings M&Mbutik vi hittade.

På en av "bakgatorna" till Times Square finns en superrestaurang som vi åt på. Och ja, är man i NYC måste man springa runt på Times Square både dag- och nattid. 

Sen hittade vi Mattias! Min chilenarpojke som jag inte träffat sedan förra sommaren var ute på sin jordenruntresa och vi stämde träff i NYC. Plötsligt så satt han bara i vår foaljé och var lika hungrig som vanligt. Han bar dessutom min påse med 12 cms klackar en hel dag. Det är vänskap det. 

Hostellet som vi var arga på fixade till vår bokning efter att ha fått onda ögat från mig. Och jag älskade faktumet att det fanns sådana där fönster som bara existerar på film. Som man liksom drar upp. Jag och Grisen satt på metalltrapporna utanpå huset och kikade på Broadway med sommarvinden i håret.

Sen åkte vi till Washington DC!

Där fick vi träffa Jan the Man för första gången på 6 månader. Väldigt surrealistisk och väldigt underbart.

Och i nio fantastiska dagar bodde vi hos lika fantastiska "morföräldrarna" i Jan the Mans familj. I en källarvåning som rymde allt från fina reseföreminnen från hela världen till sniglar, gigantiska (!) spindlar och massa kläder.

Vi var på zoo. Och jag och Grisen var betydligt mer begeistrade över alla djuren än Jan the Mans au pairbarn. Så begeistrade att vi brände oss något brutalt på axlarna. Men det var det värt. För jag hittade ett nytt favoritdjur. Mus med snabel kallar vi den.

Vi shoppade. Skrattade. Drack fruktsmoothies. (och räknade tydligen pengar)

Så träffade vi en mängd makalösa människor från lite varstans i världen. Och sen lekte vi en hel dag i hettan på ett gigantiskt nöjesfält i Maryland med bergodalbanor som fick lungorna att lossna och hjärtat att trilla ned i fossingarna.

Vi var där. Det här är beviset. Och ärligt talat. Vita huset liknar lilla huset på prärien på riktigt. Inte alls som på film.

"Mormor" Pam, Jan the Man och Grisen under en kultur och minnesmärkesfärd runt DC.

Sista kvällen i Washington och vi avslutade med att se dubbelavsnitt och säsongsavslutning på Lost hemma hos älsklingsFernando i ghettot. Minerna säger väl allt om hur into Lost vi/de är?

På min 20 födelsedag åkte vi med Amtrakt "hem" till New York igen. Sorgligt men med världens finaste minnen i det mentala bagaget. Och en hel del kläder i det mer konkreta bagaget. För att inte deppa över att ha sagt hej då till Jan the Man så checkade vi in på hotellet, susade sedan med taxi ned till Times Square och firade min födelsedag med att kika ut över hela New York från Empire state building. Hisskötarna sjöng för mig och vi var lyckliga.

Vi insåg att det bara är i USA man kan se sånt här.

Klychigt men ack så sant. Vackrast i nattljus.

Vi sprang nedför världens dyraste shoppinggata i ösregnet iförd svart sopsäck och med paraply över huvudet. Skrattandes så vi grät. Vid Rockefeller Center slutade det och vi var de enda torra i hela staden.

En kväll letade vi frenetiskt efter en bio och tillslut hade jag så ont i fötterna att jag sprang på den varma asfalten längs med alla uteserveringar med skorna i handen och med barfota fötterna trummande på trottoaren. Det var ren frihet.
Dagen därpå åkte vi faktiskt tunnelbana istället för taxi nedför hela Manhattan från Upper west ned till Down town. Så njut vi av sommar och gassande sol i nacken på Liberty Island med frihetsgudinnan bakom oss. Tänk att en så gigantisk stad kan se så liten ut.

Vid Ground Zero var känslan precis som överallt annars i NYC. Stressig och med en massa högljudda människor. Men ett stort hål i marken är ändå beviset för att det inte alltid varit så. Vid det som en gång var tvillingtornens grund hittade vi Century 21 och jag förälskade mig i en Anna Suiklänning och ett par rutiga Ralph Laurenskor.

Sen satt vi i en mindre evighet och bara tittade på solnedgången, havet, männen som fiskade och siluetten av staden bakom Battery Park.

Det sista dygnet spenderade vi i ett stekhett Soho, Chinatown, Little Ittaly och alla andra små stadsdelar med egna namn. Vi promenerade på små gator, hittade Marc Jacobs och WESCbutiker, förvirrade oss och hade en fin sista dag.
Sen satt vi på en bänk i mittenremsan av Broadway och tittade på himlen mitt i natten och nöp oss i armen för att se om vi verkligen varit med om tre veckor av ren lycka.

citylovin´

Förra fredagen var jag och Anja i Köpenhamn. Vi åt mat på en uteservering som hette "Kebabish" (!), blåste såpbubblor i flera timmar i olika parker, blev bjudna till Korea, strosade på Ströget, kikade på Hermésbutiken som haft inbrott, köpte skor på Weekday och njöt av att vara i landet där man kan köpa miniatyrflaskor av champagne nästintill på H&M.
Jag älskar Danmark. Men framförallt älskar jag Köpenhamn. 

Jag måste skriva en krönika om alla fantastiska människor man träffar på sina resor.


Ska faktiskt ta mig i min lilla krage och sammanställa NYCguiden snart. Och Washingtonguiden. När jag ändå är på G då kan jag ju lika gärna fixa Londonguiden också och peta in lite Köpenhamnstips. Jag är seg. Men jag är bra på att blåsa såpbubblor.

Fifth Avenue rainrunning

Inte alla har sprungit Fifth Avenue i New York förbi Gucci, Bottega Veneta, Missoni och all världens andra modehus iförda en svart sopsäck och med paraply över skallen i spöregn och åska.
Det har jag.

Och Hannagrisen.

Notera de fjantigt glada leenden. Det skulle ni också haft om ni var där.

Memories from Memorial Day.

Memorial Day var vi i Washington och lekte turister tillsammans med en hel del amerikaner med patriotismen svallande i sina röd/vit/blåa ådror.
Vid Vita Huset kryllade det av  folk mer eller mindre klädda som den lilla flickan på bilden. I Sverige skulle det, om det inte är fotbolls VM eller liknande, antagligen tolkas ganska överdrivet hemlandsälskande men här var det vanligt. Men att klä sin unge i en klänning som ser ut som den amerikanska flaggan till fullo? Vad vill man säga med det egentligen?


Vanilla Bean Frappuccino och jag. Vi blev som de såtaste av bästa vänner. Kall, läskande, inte supersockerfylld och perfekt vilken tid på dygnet det än var i den kvävande hettan.

Sandalerna som förvisso fick mina lilltår att hoppas på amputering men som är finare än allt vad jesussandalliknande sko DinSko någonsin tillverkat. Nu ingångna intill perfektion.

Vi tre på väg till lunchutfodring. Jag älskar den här bilden. För Jannike är inte längre tillgänglig på det sättet hon alltid varit som vän. Ett telefonsamtal bort för en promenad. Men då var hon det igen. Under våra fina nio dagar i USAs huvudstad.

Man inser inte hur man saknar vänner förrän de inte längre är där på samma sätt. Jag tror att jag ofta tar mina lite för mycket för givet dessutom. Som om de alltid ska finnas där. Vad som än händer.
Men de gör ju inte det. Och då är det i mig det gör som mest ont. Jag saknar Janiko. För att hon var en av de där som fanns där just sådär, vad som än hände, vad det än gällde. Men när jag tittar på bilderna från resan så inser jag att hon är lyckligare än hon antagligen någonsin varit. Och då vill jag att hon ska vara just där. Där hon är som mest glad. Då är det bäst att det gör lite ont i mig ett tag och att jag sedan kan vara glad för hennes skull.

Time to pretend

En första look på mina bilder från USA.
Så svårt dock. Jag har en miljard pics. Från lilla kameran och systemisen. Och å ena sidan har jag cirkus 100 kommentarer som sa innan jag åkte, och när jag kom hem, att de ville se bilder från resan. Massa bilder.
Men. 1. Jag har massor. 2. Vad vill ni egentligen se? 3. Lite mystik måste ju finnas kvar så alla varken kan eller får ni se.

Så jag börjar med att kasta upp dessa. Väl valda från den första vändan till New York.
Salig blandning mellan kameror, seriositet, kvalitet och ställen runt i det stora äpplet.

Vi reste. Och såg på film i åtta snabba timmar. Hanna visade att vi kom i fredliga avsikter genom fönstret.

Omvända dygn gör spännande tider att vakna på. 05.00 på morgonen kändes det alldeles lagom att vandra upp i en stad som låg tyst och där solen just sakta vandrade upp över takåsarna. Det gjorde vi inte dock. Vi åt kakor och jag somnade med systemkameran i sängen efter att ha fotograferat mellan persiennerna.

Central Park. Ett stenkast från vårt hotell på Broadway. En regntung första dag.

Starbucks, en flagga smattrande i vinden nere vid Hudson River, Empire State Building utanför Macys, Times Square och Mattias som var lekte med oss under två fina dagar.

En sån där brandtrappa som de bara har på film. Och tydligen på riktigt också. Gick finfint att sitta på och kika ned på vår del av Broadway och Upper West Side.

The hood.

Ni vet. Man vill inte vara en stereotyp. En typisk turist som gör exakt det där som alla andra gör. Men hur kan man undgå det? För en stad som New York innehåller så mycket men är ju också känt exakt för många av de just fina, fantastiska och sevärda sakerna som alla vill se. Så även den mest icketuristiga antagligen.
Och detsamma är det med saker som Starbucks. Alla älskar Starbucks. (förutom Mattias) Och då vill jag inte älska det. För varför vara som alla andra när man kan vara någon annan, sig själv. Men det går inte heller. För Starbucks är som en mild drog. "Måste ha"- sa min hjärna. Två gånger om dagen ungefär.
Och så var man en av alla andra ändå. Men ja. Jag fick ju heta Kayza istället för Kajsa. Det är inte riktigt så vanligt.

Ett första dygn.

Ett antal personer bad (skrek, ylade, hotade, tjatade. Välj själva) om att jag skulle lägga upp mina bilder ifrån resan igår. Men. Sen när gör jag saker för att andra vill det?
Nevah evah.
Så jag kompromissar och lägger upp lite av Hannas bilder från Facebook. Vi kan kalla det första dagen även om det är lite blandade pics från första turen i NYC. Jag vet inte om jag ska tilbedja Amerika som en gud när jag kollar tillbaka och minns eller ställa mig frågan; vad fasen är detta för land egentligen?
Men, enjoy tills jag masat mig fram med systemkamerans sladd.

Hur sköna är de inte? De där..jänkarna! Frågeformulär för att ta sig in i landet. Vi fnissade, kryssade i och hoppades att det inte blev fel. Inte sitta-vid-ett-bord-med-lampa-i-ansiktet-och-läskig-röst-som-hotar-en-med-stryk-om-man-inte-svarar-det-de-vill-situation.

Grisens första långflygning blev ju bit av kaka. TVspel och valfria filmer i åtta timmar. Som att gå på lekis.

Historien med hotellet. Hotellet som var "overbooked". Trots att vi bokade i februari.
Ilska är mellannamnet. Men en natt pallar man att bo i något som är taget ur en skräckfilm. För "det är ju ändå ljust och..eh..ja, ljust." Jag är fräsch som en nyponros också. Tack Hanna.

Times Square on its way. Den vimsiga rosetten är jag. Uppenbarligen.

Hur tänker man när man prioriterar att göra en butik. En hel butik med bara M&Ms? En butik i tre våningsplan. Typ som ett IKEA ungefär. Helt galet. Jag som inte ens kan äta M&Ms.

Minen är lycka. Butiken är Forever 21.

Rummet vi skulle ha från början men fick först efter en natt. Lite udda, ranglig säng, misstänksamma hål i mattan men till Hannas glädje en spegel som interiör. Och fönster ned mot Broadway.

Grisen och jag. Jag och Grisen.
Fick nyss ett sms där det stod ungefär.
"läser i en bok om 100 fantastiska städer. Inser att vi måste resa i höst. Du, jag, Asien och insekterna.
Och en anställd insektsdödare
."
USA är just över för denna gången. Nästa blir Vietnam, Kambodja, Thailand och..vem vet?
Life is good.

Jag har en ny vän. Han heter Oscar. Oscar de la Renta.

Som en sann egoist måste jag ju säga, för er som inte har det inpräntat starkt nog, att
jag nu enligt er tideräkning är 20 år gammal (här får jag vänta några timmar till och börja yla om åldersnoja på metron från vår Lostafton med brasilianarna) i Sverige. Det är alltså nu ni ska skriva saker som; "grattis!", "Vart ska jag skicka hamstern?" och, "ja, man får dricka sanslösa mängder vanilla bean frapuccino när man fyller år".

Det är vår sista hela dag i Washington och imorgon tar vi Amtraktåget till New York igen. Jag saknar redan allt här. Människorna jag lärt känna, kvällarna när vi går hem på Wisteria Laneliknande gator, den brännane solen som värmer nacken, att vakna i vår fina källare inredd med exotiska ting från hela världen och naturlitvis, Janiko!
Tror inte att jag hinner/kan blogga mer innan jag kommer hem till skåne.
Hur gick tiden så fort?
Men fortfarande är det 4 dagar kvar i äpplet med Hannagrisen att njuta av!


Såhär hittar man mig ganska ofta i det här landet. Sittandes på marken, knaprandes Oreos, med kassar över armarna och ett saligt litet leende på läpparna. Just nu vill jag stanna i de här ögonlicken för övrigt.

New York baby, New York

Nu är det bokat och klart. Flyg, boende och ett äventyr för livet, hur det än må bli, ligger i framtiden för mig och Hannahjärtat. Den 18 maj flyger vi till NY för en massa dagar i the big apple och vidare till Washington DC för att återse den long lost Jan the Man. Jag är så trött just nu. Men så glad. Så det är värt det.
1
Tyckte att den här alldeles purfärska illustrationen passade perfekt faktiskt.

Welcometomyhood

Patriotism är inte det som svallar hetast i mina ådror och har aldrig så varit. Förutom när det kommer till skåne. Jag skulle kunna bita av folk hälsenan om de sa ett par ord för mycket om mitt inte alls så platta, borde-tillhöra-Danmark och numera Slatan (Z?) influerade landskap. Skåne är fint som attan och en kränkning mot den röd/gula flaggan är en personlig anstötning mot mig. Typ. 
Fast nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Förvisso. Utan det där om patriotism. För det är inte ofta jag talar riktigt sådär varmhjärtat, med glitter i ögonen och handen på hjärtat varmt om Jämtland. För jag känner mig inte så jämtländsk. Men ibland så inser jag hur bra jag har det. Hur otroligt vackert här är. Vilket underbart landskap med all världens, nåja nästan, möjligheter här finns. Då kan blodet börja slira rodelbana även i mina ådror med patriotismen som en sorts hänförare i spetsen. 
Så efter några veckor med en massa mys i Åre, skidåkning in absurdum, snö i mängder, trevliga händelser och vackra vinterdagar så blev den lilla boken vi fick i goodiebagen under pressfesten droppen. Jag blev sådär. "Men attans. Vem vill bo vid en betongsvamp och ha den personliga benämningen av skog när det kommer till 15 träd som råkar stå lite småtätt?" Näppeligen. 

Så här ska det vara; 
6
Handgjord chocklad som ser ut som små berg och långfärdsskridskoåkning när himlen glöder.
5
Ett fjäll täckt av tjocka lager av pudersnö som får varenda knöl att se ut som något ur Kalle och Chockladfabrikenoch ett par skidor över axeln som snart ska få sitta på ens fötter.
4
Massor massor massor och åter massor av vilda vackra renar som springer över myrarna och knaprar mossa en vårvinterdag.
3
De där dagarna när det är sommar i norr och man inte vill vara någon annanstans i hela världen. För det finns inget vackrare än att ligga på en grön sluttning och kolla ut över Kallsjön och se baksidan av skutan.
2
Ristafallet på hösten. Och vintern. Våren. O sommaren. Som taget ur en bok om det mystiska norden. Men det behöver inte mystifieras, det räcker med att vara sådär galet sagolikt.
1
Gräva ned fingrarna i en mjuk och varm hästman på en ponny ifrån Island och se fjällvärlden.   

Welcometomyhood

Come walk with me

La just sista handen vid vad som blev nog faktiskt de bästa illustrationerna jag någonsin gjort. Det är någonting med linjerna, skuggorna, formen, detaljerna som gör att jag känner mig...nöjd. Och på så sätt är det extra roligt, tvärtemot vad man skulle kunna tänka sig, att jag inte ska behålla dem själv utan att det är ett beställningsjobb av Lina. Jag tror att de kommer att få det bra där. Utan tvekan.
För varje illustration är ju en liten del av mig, frammanad ur mitt huvud hjärta och sedan fingrar. Så sitter den så där på det tjocka pappret och jag förstår att det är det bästa jag gjort.
 
Ikväll är jag vemodig fast utan det "dåliga" i vemodet. Jag känner mig bara sådär tom och lätt innuti. Önskar att jag hade Hanna har och kunde krama om henne nu när allt inte är så lätt. Önskar att vi satt på ett plan över atlanten, att det var vår och vi snart skulle krama Jannike igen och allting var som vanligt. Fast i USA och med NY som vår kuliss istället för de jämtländska skogarna. Jag önskar att jag var borta och låg så jag kunde se stjärnorna.
På något sätt känns det som jag inte lagt upp dessa bilder tidigare för att de säger just det. Att jag vill vara där. Med oändligheten ovanför mitt huvud. Tystnaden, mörkret, det glödande ljuset, värmen, ljudet av palmblad som rasslar och doften av salt hav.
25431
I guess that, forever never ends

The sort of turqoise that I love

Just nu är jag inne i en fas där jag känner så mycket avsky, irritation, lessnadskänsla och faktiskt nästintill äckel inför modebloggvärlden. jag är trött på den slentrianmässiga publiceringen av inlägg som behandlar samma ämnen som alla andra talar om. Den ständigt återkommande faktorn att det inte spelar någon roll vilka som egentligen är duktiga i just vår moderelaterade bloggvärld utan det bara handlar om tur, inbördesbeundran, vem som handlar mest Hopeskor, hur man dricker sig redlös runt Stureplan i AAklänning med ryggringning och så vidare. Vart ligger invidualismen? Varför sitter inte kreativa, vasstungade, personliga, rara, nyfikna tjejer med ett sunt klädintresse (men som också har ett annat liv utanför style.com) och hjärta och hjärna i bloggtoppen?
Det gör mig jävligt trött. Och less.
Så visst, jag kommer fortsätta att modeblogga. För jag älskar det. På många sätt. Men det är den där bittra bismaken som förstör kanterna av det annars så fina i helheten. Men jag vill fokusera på andra vinklar, göra mitt, inte tänka på vad jag borde för att vara någon som jag egentligen inte är och ta upp det lilla ur det stora. För ja, jag ska inte bita den hand som föder mig, jag älskar också mode och allt vad det innebär nästintill, men det finns olika sätt att tolka det. Och speciellt här, i bloggsfären. 
Så i år hoppas jag på att jag ska vara modig, mycket mycket mer modig, med allt och satsa väldigt mycket mer med hjärtat i att få upplevelser istället för materiella ting. Kläder är underbart. Men det är också himlen över en öken, en stadssiluette i skymningen, uråldriga träd med torr bark, lokal mat som doftar av kryddor jag aldrig hört namnet på och ljudet av sång på språk som man inte kan.  
Jag vill ut och andas luft på ställen jag aldrig varit på.
98765
4
Långt långt långt där nere (broder fick inget bättre kort på den rädda bläckisen tyvärr) kryper en ganska stor bläckfisk med långa mjuka armar ned under en sten och gömmer sig för att kika fram under sitt runda, bulliga huvud som såg ut att vara gjort att pussa på försiktigt, försiktigt.
321
Någonstans längst med Omans kust upp mot norr och huvudstaden Muscat i arabiska havet. Bland fiskar, delfiner, jättesjöstjärnor, hajar, muränor, rockor, bläckfiskar och Hitta-Nemosar, december 2007.

Kontraster

Den här dagen är ett töcken av värme och kyla på alla möjliga plan. På ett sätt gillar jag då att hela bloggvärlden går i en slags julkoma och ingen gör sig särskilt besvär att blogga kontinuerligt. Men å andra sidan så frustrerar det mig då det är så mycket ideér jag har snurrandes i skallen. Jag antar att jag får vänta. Imorgon är det fredag. Jag är lite sugen på att åka till stan, luncha med ett hjärta eller två och kika på hysterin. Men det känns fjärran.

Kikade igenom papis bilder från Oman, nu har jag både mina papis och broders bilder. Mycket är densamma men det mesta är ändå fotografiska motoler. Vi har fotograferat och tänkt olika och det syns verkligen på bilderna när man scrollar igenom alla. Broder går in för att ta effektfulla bilder som ofta blir råvackra, papi för att fånga kontraster och anda och jag vill ha det ur konstnärliga perspektiv med ren stilfullhet och mjuka kontra vassa övergångar. Dessa är några av papis;
4
Utsikt från deras veranda på markplan upp mot en av poolerna och mellan palmerna. Glödande ljus som jag blir varm utav bara att se på.
4
Jag står precis i vattenbrynet och gräver ned fötterna i sanden. I min fina sidenklänning från second hand i Båstad och med uppsatt hår.
3
Vissa människor har udda talanger. Jag exempelvis är tydligen superbra på att fånga vilda och livs levande djur. I vanliga fall är jag fågelspecialist men under denna semestern bespetsade jag mig på att likt Greenpeace rädda små fiskar ur läskiga fiskares fångstgrepp. Jag helt sonika snodde en fisk som låg och gapade på backen då de tappade den innan den hann hamna i dödens lastbil. Eh.. sen ville jag fotograferas med den. Men sen fick den, något omtöcknad hoppa tillbaka i varma, gosiga havet. Lev gott lilla fischken min!
2
Snorkeltur mitt ute i ingenstans vid kusten med horisonten och himlen som kuliss och Dufarbergen som bakgrund med örnar cirklande ovanför våra huvuden. Sagolikt vackert. Ni ska få se bläckisen sen från havet.
1
Jag är barnsligt förtjust i palmer. Vajande, prasslande, höga, knotiga, släta, underbara palmer.

Darn ankelbiter

Jag har en liten defekt i min hjärna. Det finns inget riktigt namn för den men den går ut på ungefär följande; så fort jag tittar på film, eller egentligen TV överhuvudtaget, det kan vara verklighetsbaserat eller totalt made up, och pinsama saker händer; då applicerar jag liksom hela situationen på mig själv och vill helst lägga mig under en sten och dö. Jag kan inte rå för det! Det bara händer, jag sitter där och tänker "nej nej NEJ, vad gör de, nej, vad händer vad gör JAG?" och sen måste jag sprinta därifrån på trummande små ben. För jag fixar inte och sitta kvar och nästan se mig själv göra bort mig. Nää. Det är en skada jag har. Funderar på att döpa den efter migsjälv, göra det till ett syndrom och få Nobelpriset i kanske medecin. Eller kemi.

Ja, jag sprang alldeles nyss iväg från Sweet Home Alabama när McDreamy kommer och ska överraska Reese Witherspoon, det blir ju genast mycket värre att jag jämförs med just henne och då bara ännu mer kan känna hur jag gör bort mig i form av just henne, och allting bara blir feeeeeeeeeel. Buhuu
Nu frossar vi i Oman istället, andas lugnt och tänker; "att vi har solen i magen". Ja.
5
Varm varm sand med varm varm sol på Kajsas på vatten tomma tomma skalle resulterar som vanligt i solsting. Denna gången låg jag bara med pannan på kaklet i badrummet och önskade att jag skule dö i 45 minuter. Nytt rekord!! Ser ni landets flagga mellan palmerna?
4
Upplägget var så här va; Jag, mamsellen och papi bokade resan först. Och jag fick eget rum på finfina Crowne Plaza. Sen kom broder med flickvän och sa "vi vill med!" och de fick inte plats på vårt hotell. Så de fick bo här, på det puttenuttiga hotellet med en svensk fjälltavla i receptionen. Creepy, I know.
3
För en vecka sen låg jag på magen i sanden och snosade skönt i solen bakom denna stolen. Det behövs inga fler ord.
2
1
Japp. Den bleka tönten är jag. Första kvällen, i ny klänning, i  en av mina gigantiska sängar (jag hade två) med knasig lugg och helt sinnessjuka ögon. Waoowiii

Himlen var sådär oändlig och blå

Nu har jag förlorat mig tillbaka till det förhatliga 90-talet tillsammans med dokumentären om Spice Girls återförening och insett hur otroligt fantastiskt det måste ha varit då när man var helt förlorad i allt vad de var. Shit vad roligt att se, minnas, skratta och fundera över allting back in the days.
Vilket fruktansvärt mode det var, vilken relvolution de faktiskt gjorde, hur stora de var och alla de där miljarders med gångerna man mimade till dem. Jag var ju självfallet Baby Spice, Emma, fast jag som sportig litet kiddo helst ville vara Melanie C och kuta runt i träningsbyxor och hästsvans. Men jag förpassades till att ha en klubba i näve, små tofsar på skallen och le ljuvt. Men det var kul. Och jag kommer aldrig att glömma vår besatthet av allt som var förknippat med Spice Girls. Faktum är att jag är väldigt glad att jag gick igenom den perioden med mina bästa vänner då. För det lärde oss ändå vad Girl power var och att vi kunde. Bara vi ville. Utan det där på 90-talet hade vi nog inte varit de brutala små flickor vi är idag. Tack för det!

Sen lite Magnus Betnér och avslut med att blogga en sista gång så är kvällen fullkomlig. Ja, så äter jag en anselig mängd lakritsströssel och nynnar på "Wannabe".
Mer pics from Oman har utlovats, så enjoy;
7
Fisken låg på stranden och var lite ledsen för att måsarna pickade i den. Så jag puttade ut den i havet igen.
6
Världen är en skev plats. Men jag gillar det.
5
Delfinstimm och småfiskinfångst. Ett av de roligaste korten hittils är tagna på mig strax efter detta. jag räddade en fisk från döden. Igen. Och himlen var så där oändlig och blå som jag älskar.
4
Eftermiddagsljus som gjorde ont i både ögonen och hjärtat. Kvinnan som kommer gående här närmast är för övrigt en av TV4s nyhetsankare. Ni vet, hon med lockigt rött hår.
3
La familia bestående av ena brodern min med tillhörande flickvän Anna + mamsell och papi på väg till broderns och flickvännens hotell som låg en snutt bort på stranden. Ljuset. Kolla ljuset.
2
Nog för att det egentligen inte spelar någon roll. Men det känns så otroligt mycket härligare och ligga i skuggan under ett palmparasoll än under ett av tyg. Ljudet av bladen, skuggorna som lägger sig som tigerränder över kroppen och känslan av Robinson Crusoe.
1
Jag hade eget, dubbel, rum under vistelsen och detta var min vy från fönstret under några dagar. Första parkett över en jättefest (som jag pladdrade om häromdagen) med palmer och havet som kuliss. Fint skådespel.

Back to were I belong

Det kan alltid hända en massa väldigt märkliga saker när man befinner sig långt hemifrån. Som att ha ett gigantiskt möte med tillhörande fest på driving ranchen utanför sitt hotellfönster med tillhörande konsert av en omansk superartist. Mycket intressant och framförallt mycket roligt att sedan mingla runt med horder av människor i traditionella kläder. Männen i hellånga klänningar/dräkter och ett svärd i midjan med matchande turban och kvinnorna i heltäckande, svart burkha.
6
Hela grejen gick ut på att planera och invistera i ett nytt jätteområde för hotellindustrin och turismen ungefär en mil utanför Salalah. Och shejkerna hade råd med det. Verkligen råd med det...
5
Familjen åt skaldjursbuffé och eftersom det är synd om mig som inte kan äta skalbaggar från havet och sånt så gick jag på dessertbordet. Chockladmousse med körsbär. Mumsimums.
4
3
När man kollar på bilderna i efterhand från stranden ser det ut som om jag befinner mig på månen och i rymden. Men det är stranden och det becksvarta havet och himlen i bakgrunden. Strålkastare lös upp bitvis av området utanför hotellet så man skulle kunna se delfinerna i vattnet och vips så hade man sin egen fotostudio.
"Sjömansbikini", PO.P. Satinklänning i silver och svart, Gina Tricot.
Den första kvällen när håret fortfarande var oblekt och huden glåmig.
21

Ömhetsbevis

Jag är tillbaka från vad som är, kanske, världens vackraste land? Jag vet inte om det är det säkert. I mina ögon eller andras. Men jag vet att jag är så full av tankar utifrån mina upplevelser att jag inte kan sätta ord på det. Inte idag. Men kanske sen. Men dock så önskar jag ändå att alla någon gång fick uppleva sådant här. Det magiska i att fina sig själv fjärran från allt vad som man gjort till sina normer och levnadssätt, bland människor som inte talar ens språk men som behandlar en som ens syster/bror/vän och jämlike utan att blinka, i kulturer som innehåller så fantastiska ritualer, traditioner och ting. Alla borde få se världen med nya ögon.
Jag är glad att jag fått den chansen så många gånger. Men denna gången tog nog kanske ändå priset?
En underbar vistelse i kanske världens vackraste land är till sin ända. Och på samma sätt som jag tog en liten del med mig hem, så lämnade jag en liten del av mig själv kvar. För så gör jag inför platser jag älskar.
Man ger och tar, för då finns alltid litet kvar.

Mer om allting senare. För det finns oändligt att berätta, förtälja, avslöja och dela med sig av.
 Men här har ni återigen, för sedan jag var där för sex månader sedan har saker och ting förändrats, lite av Oman.
4
Att ligga med en kokosnöt på magen med huvudet täckt av spräckliga skuggor från en prasslande palm, julnumret av Vogue att bläddra i med alla dess ytligheter, sol från en oändlig himmel och ett hav fullt med delfiner framför sina fötter borde kunna göra vem som helst lycklig. Jag blir det i alla fall.
3
Dofarbergen och mitt ute i intet bland klippor och snäckor inramat av havet.
2
Sådär som det bara är i reklamen på TV men som faktiskt alltid överträffas av verkligheten ändå.
1
Det är skillnad i att vara glad på riktigt och på riktigt. Då och där, med salt hår, massor av fräknar på näsan och ljummen vind över hela kroppen var jag glad på riktigt.

Doften av gardenia

Jag tycker ju som sakt om accessoarer. Och jag har en hel jäkla massa. Men det är ju inte allting jag faktiskt använder. En massa är sånt där krimskrams och bijoutirer som är kvar av rena nostalgiska skäl.
Som min sköldpadda från Väst Indien. Inköpt under en av mitt livs hittills mest fantastiska resor. Sagolika minnen kommer jag alltid att ha kvar i hjärtat och huvudet men i materiell form är detta halsband fullkomligt perfekt. Den bulliga och turkosa sköldpaddan med mönster och helt gjord i lera på något märkligt vis. Idag inser jag att den inte är mycket fär världen men då var jag så fäst vid den. Inköpt i en liten vacker och pittoresk butik inne i Cabarete, Dominikanska Republiken, med min nyfunna vän Carmen. Doften av gardenior, min sköldpadda runt halsen och ödlorna som solade på väggarna till ljudet av havet som syntes mellan palmerna från vår balkong är etsade in i minnet. Den hänger på en vinflaska som är fylld med sand från ön som för alltid kommer att vara "min" ö i Karibien.Turkos och fin. Inte alls fashionabel eller med dubbellagda C:n, utan bara söt och full med fina tankar.
1
Jag vet inte hur det är med andra. Om ni är som mig. Tycker om att ha kvar de där små och egentligen obetydliga tingesten som bara med en lätt rörelse av fingertopparna kan få en att minnas allt man vill.

Beauty in perfection

Ovanför min säng har jag en vägg som är täckt utav ramar med fotografier. Mestadels bara bilder på platser jag varit, platser jag tycker om, älskar och som fått mig att må bra. Jag har problem med att sova och då brukar jag ligga i mörkret och kika upp på väggen och välja ett foto. Så blundar man och låter bilden brinna som ett ljus på insidan av ögonlocket. Så är man där igen. Återupplever ögonblick som man aldrig vill glömma bort.
Jag ska göra upp min fotovägg nu. Uppdatera den med de senaste årens resor. För jag vill göra det till en vägg med alla platser som jag varit på som jag vill etsa fast föralltid. För det är när jag reser som jag känner mig som friast. Mår som bäst. På min vägg ska jag ha min egna lilla version av jorden.

Detta är inget skrytinlägg över titta-alla-platser-jag-varit-på. Tvärtom tycker jag att det är roligt att se andras fina foton tagna med kärlek på platser som man har kvar i sitt hjärta. Detta är några av mina.
3
Colombus kom inte till Indien på sin färd över haven. Däremot kom han till Väst Indien. När han steg iland på Dominikanska Republiken ska han ha sagt "Detta måste vara världens vackraste plats". Och jag kan inte annat än hålla med. Himlen har aldrig varit så blå, vattnet har aldrig varit så turkost, blommor har aldrig sprakat så otroligt och jag har aldrig fascinerats så över att ligga på en strand och finna mig själv fullkomligt lycklig.
1
Det må vara klyschigt med Eiffeltornet och Paris. Men staden är ju ändå så otroligt fin och tornet är så himla imponerande. Jag tror att det närmsta känslan man kan komma av att stå på Mount Everests topp är Eiffeltornets översta våning. Som att stå på himlens, och Paris, tak.
6
En hjärtformad sjö i Grekland sedd från ett gammalt tempel ovanför havet. Radbandet på ramen är från samma resa och gavs till mig av en söt liten gubbe.
5
Vi har ju pratat om det här förrut. Olika människors känsla för snö och vinter. Och ja, jag fryser ständigt på vintern och hatar känslan av att aldrig vara varm. Men jag älskar stunderna som dessa. Då man är på fjälltur och solen sakta går ned som ett glödande klot mellan fjälltopparna och snön sprakar och glittrar.
4
3 000 something meter över havet och det ilar fortfarande i hjärtat av fullkomlig förundran över hur vacker världen kan vara när man blickar ned på den från en skidbacke på detta sätt. Under täcket av moln ligger Chamonix och sover och franska alperna sträcker ut sig så långt ögat når. Tidig morgon och isande kall. Att stå där uppe och kika ut över ett antal länder samtidigt är obeskrivligt.
2
En stenpir som är på gränsen till att vara för varm att gå barfota på men ännu så länge uthärdlig och därmed osannolikt skön att vandra runt på. Röda havet är turkost i nyanser jag aldrig sett och den rostiga gamla lyktstolpen är så himla fint kontrasterande mot allt det blå i vattnet och havet. Egypten är och förblir nog ett av de mest mångfacetterade länderna jag varit i.

aenigma- one love

Det finns ett antal saker i livet som jag uppskattar mer än allt annat. Ett antal saker som får mig att må som jag alltid skulle vilja göra. Som gör mig lyckligare än något annat.
Att stå på en flygplats med vetskapen om att man snart ska sitta i ett flygplan igen, på väg någonstans bortom horisonten, är en av de. Antagligen den saken som jag uppskattar mest. För visst gör kläder, shopping och modevärlden mig glad men en upplevelse av något nytt outforskat land kan inte jämföras med materiella ting.

Ibland hittar man ett lite speciellt guldkorn bland världens alla länder. Ett ställe där man känner att här skulle man kunna ha sitt hjärta. Som om man kommit hem på något underligt vis.
På samma sätt som väst indien, Dominikanska Republiken, fick mig att inse att det var ett land utöver allting annat som jag sett, gjorde Oman samma intryck på mig. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så fäst i ett land liggande i Mellanöstern med allt vad det innebär gällande kontrasterna som är så skarpa till vårt eget. Men det var just kontrasterna som fick mig att inse att hur långt borta man ändå är från det som man ser som idealet, så kan man känna sig som en del av det nya.
Doften av frankience tar mig lika snabbt till den på ytan karga arabiska halvön, och blundar jag kan jag se indiska oceanen med sina delfiner, den otroliga himlen som är större än jag någonsin sett den och höra ljudet av palmbladen som prasslar i den 40 + gradiga vinden.  
Jag kommer att resa mycket mer i mitt liv. Och trots att jag säger att jag inte vill återvända till länder snart igen så vet jag att Oman kommer att finnas för tydligt i mitt huvud för att jag ska kunna hålla mig ifrån det.

1


Paradiset är ett ord jag inte tror på. Åtminstone inte att det är densamma för oss alla.
Paradiset är et inviduellt ord likväl som ett inviduellt, surrealistiskt ställe i vårt medvetande, skapat till det vi vill att det ska vara. Det finns mycket med Oman som gör att det inte är ett paradis rent värdsligt sett, men det är en plats jag skulle vilja kalla så nära jag hittils kommit mitt eget, personliga paradis.

Nyare inlägg