Om hur en dag blir episk.
Jag älskar Stockholm och har alltid älskat Stockholm.
Så enkelt är det.
Men nu när jag sitter hemkommen igen på mitt rum och kollar ut över snön som smält dramatiskt under veckan jag varit borta så inser jag hur lyckligt lottad man faktiskt kan vara. Inte bara för att Stockholm är en av världens finaste huvudstäder. Men för att det finns så fantastiska människor som kan göra vissa ögonblick i ens liv faktiskt helt episka bara genom att vara, existera och finnas.
Ska snart lägga in alla mina hundratals bilder från denna underbara vecka men först bjuder jag på några som knycktes brutalt från fina Popbejbens blogg. För en solig torsdag på Götgatans H&M hördes ett litet förvånat "Men..hej!" från den Malmöitiska donnan och det blev starten på en helt fantastisk dag.
Hur fantastiskt underbart är det inte med människor som man tycker om från första sekunden? Popbejben tycker jag ju om via bloggen sen en ganska lång tid tillbaka men öronmätande Nina och Melissa gick verkligen inte av för hackor de heller!
Det började med en kvarts snackande på H&M för att sen trallas vidare till...
Monki, Weekday och så Emmaus. För varför släppa taget om de fina flickorna när man väl träffat dem sådär plötsligt? Nina haffade klänningen som enbart kan beskrivas med ord som; råhäftig och väldigt Tina Turner-ish.
Sötaste Melissa och gossen som slöt upp med oss efter ett tag, Tobias.
Nina kan nog klassas som en av de mest fascinerande människor jag träffat. Sådär spontan, supetrevlig, social, supergullig, tokigt rolig och fräsig som svenskar sällan, sällan är. (Eller hur var det nu, det där med "alla" svenskar?) :) Världens sämsta frukostätare, läs; Kajsa, proppade i sig pommes vid Slussen och allt mellan himmel och jord diskuterades.
Kan en dag avslutas bättre än i goda vänners lag, på en brygga vid vattnet, med solen i ögonen och "jag är en vampyr" i öronen? Nej, jag tror knappast det.
Tack finaste prinsessorna! (och prinsen) för en helt galet vacker dag. Episk är måhända ett stort ord. Men det var banne mig en episk dag! Med Stockholm som kuliss blev det något av det roligaste på länge.
Så enkelt är det.
Men nu när jag sitter hemkommen igen på mitt rum och kollar ut över snön som smält dramatiskt under veckan jag varit borta så inser jag hur lyckligt lottad man faktiskt kan vara. Inte bara för att Stockholm är en av världens finaste huvudstäder. Men för att det finns så fantastiska människor som kan göra vissa ögonblick i ens liv faktiskt helt episka bara genom att vara, existera och finnas.
Ska snart lägga in alla mina hundratals bilder från denna underbara vecka men först bjuder jag på några som knycktes brutalt från fina Popbejbens blogg. För en solig torsdag på Götgatans H&M hördes ett litet förvånat "Men..hej!" från den Malmöitiska donnan och det blev starten på en helt fantastisk dag.
Hur fantastiskt underbart är det inte med människor som man tycker om från första sekunden? Popbejben tycker jag ju om via bloggen sen en ganska lång tid tillbaka men öronmätande Nina och Melissa gick verkligen inte av för hackor de heller!
Det började med en kvarts snackande på H&M för att sen trallas vidare till...
Monki, Weekday och så Emmaus. För varför släppa taget om de fina flickorna när man väl träffat dem sådär plötsligt? Nina haffade klänningen som enbart kan beskrivas med ord som; råhäftig och väldigt Tina Turner-ish.
Sötaste Melissa och gossen som slöt upp med oss efter ett tag, Tobias.
Nina kan nog klassas som en av de mest fascinerande människor jag träffat. Sådär spontan, supetrevlig, social, supergullig, tokigt rolig och fräsig som svenskar sällan, sällan är. (Eller hur var det nu, det där med "alla" svenskar?) :) Världens sämsta frukostätare, läs; Kajsa, proppade i sig pommes vid Slussen och allt mellan himmel och jord diskuterades.
Kan en dag avslutas bättre än i goda vänners lag, på en brygga vid vattnet, med solen i ögonen och "jag är en vampyr" i öronen? Nej, jag tror knappast det.
Tack finaste prinsessorna! (och prinsen) för en helt galet vacker dag. Episk är måhända ett stort ord. Men det var banne mig en episk dag! Med Stockholm som kuliss blev det något av det roligaste på länge.
Grönt på backen och blått på himlen
Jag är i Norrköping nu. Det var ungefär allt jag ville säga för tillfället.
Och att jag har sommarjobb. Längtar tillbaka till skåne, att ha grönt gräs mellan tårna, ha en hund med varm päls i knät och leka med Sanna. Jag åker till Stockholm imorgon och spenderar typ fyra timmar där. Sen åker jag hem till norr. Man kan gå i fin liten second handkavaj och ingen jacka utan att frysa idag.
Jag har haft en sån där vecka som är så fin att jag får lite ont i magen. På ett bra sätt.
Nu ska jag gå till Myrorna i solen.
Och att jag har sommarjobb. Längtar tillbaka till skåne, att ha grönt gräs mellan tårna, ha en hund med varm päls i knät och leka med Sanna. Jag åker till Stockholm imorgon och spenderar typ fyra timmar där. Sen åker jag hem till norr. Man kan gå i fin liten second handkavaj och ingen jacka utan att frysa idag.
Jag har haft en sån där vecka som är så fin att jag får lite ont i magen. På ett bra sätt.
Nu ska jag gå till Myrorna i solen.
Tjohoo!
Nu ska jag till Åre för fika och presentletande med Hanna.
Sen blir det inflyttningsfest hos Sofie och därefter antingen Bygget eller Burtonfest.
Här skall sviras banne mig! (jag skrev svira inte svina, bara så ni vet. mycket stor skillnad!)
Tjohoo!
Sen blir det inflyttningsfest hos Sofie och därefter antingen Bygget eller Burtonfest.
Här skall sviras banne mig! (jag skrev svira inte svina, bara så ni vet. mycket stor skillnad!)
Tjohoo!
Klubbland eller; jag går inte isär när jag är med dig
Igår var vi ute och dansade. Mina lackpumps med snörning och jag.
Var svart från topp till tå när jag skulle sätta mig i bilen för att hämta upp Hanna och sen åka upp till Glasberget i Åre till Sofie och hennes nya fina lägenhet. Petade fast en röd sidenrosett jämte hårknuten, hängde armbanden från Oman om handleden och den japanska karpen om halsen så vägde det upp brist på färg.
Trevlig överraskning att sedan anlända till Bygget och se en Håkan Hellström stå på scen!
Ruskigt bra spelning av vår favoritsjöman och smått falsksjungande trubadur med alla mina gamla favoriter och en del nytt. Han är kanske inte en av mina favoriter inom svensk musik men alltså, mannen har karisma och kan ju få en publik att arbeta sig upp i en episk extas. Tror aldrig jag varit med om att en artist har stannat kvar så länge på scen och spelat extralåt efter extralåt. Magiskt.
Han tog väl oss till kärleken.
Var svart från topp till tå när jag skulle sätta mig i bilen för att hämta upp Hanna och sen åka upp till Glasberget i Åre till Sofie och hennes nya fina lägenhet. Petade fast en röd sidenrosett jämte hårknuten, hängde armbanden från Oman om handleden och den japanska karpen om halsen så vägde det upp brist på färg.
Trevlig överraskning att sedan anlända till Bygget och se en Håkan Hellström stå på scen!
Ruskigt bra spelning av vår favoritsjöman och smått falsksjungande trubadur med alla mina gamla favoriter och en del nytt. Han är kanske inte en av mina favoriter inom svensk musik men alltså, mannen har karisma och kan ju få en publik att arbeta sig upp i en episk extas. Tror aldrig jag varit med om att en artist har stannat kvar så länge på scen och spelat extralåt efter extralåt. Magiskt.
Han tog väl oss till kärleken.
The Joss awards
Jag är trött. Alldeles för trött för att skriva massa saker. Särskilt som jag just skrivit en artikel om just det som jag lägger upp bilder om. Men snabb recap. Igår var de avslutningen på den elva dagar långa supersession med skidåkning, fotografering och filmning i Åre. Jon Olssons egna småbombastiska tävling.
Jag måste påminna mig själv om att nästa gång jag har fest så ska jag bli inflygen i helikopter, filmas så att alla ser min entre på storbildsskärm och ha smoking på mig. Jepp jepp.
Men det var roligt. Hela arenan inne på hotellet Holiday Club var fyllt till bredden med fler googlesbrännor än vi sett totalt i våra liv och även om jag alltid säger att "har man sett en skidfilm så har man sett alla" så var det grym kvalité på vissa av dem. Lite lyteskomik blandat med jävligt vass skidåkning, råsnygga foton och djävulskt bra filming i världens vackraste dalgång.
Konfrancierer var någon svensk standupkomiker och snubbe vid namn Luke. Luke var snygg. Det var allt jag hade att säga om det.
Simon Dumont i en ihopsatt fotoserie i hoppet som jag fotade Jon vid förra veckan. Det i Stendalen. Kolla ljuset liksom, och fjällen i bakgrunden.
Den lilla röda pricken är kabinen på väg upp mot toppen, den litr större röda pricken är galen unge som susar runt i luften en massa varv på skidor och ändå landar utan att slå ihjäl sig. Vid 1000 metersliften.
En bild ur vinnaren Sammy Carlsons film, tagen från helikopter ned på hoppet längst upp på skutan.
Jag vet att jag sagt att modebloggvärlden är klubben för inbördes beundran. Men här har vi nog den absoluta klubben för inbördes beundran. Helt galet.
Efterfesten på Bygget var om möjligen ännu mer galen än det mesta jag stött på i festväg. Stureplan.se tre år, släng dig i en vägg så att säga. Fast ja, Elin Kling var ju både på den festen och på Bygget igår. Hur det nu kommer sig.
Nu funderar jag på att äta frukost.
Jag måste påminna mig själv om att nästa gång jag har fest så ska jag bli inflygen i helikopter, filmas så att alla ser min entre på storbildsskärm och ha smoking på mig. Jepp jepp.
Men det var roligt. Hela arenan inne på hotellet Holiday Club var fyllt till bredden med fler googlesbrännor än vi sett totalt i våra liv och även om jag alltid säger att "har man sett en skidfilm så har man sett alla" så var det grym kvalité på vissa av dem. Lite lyteskomik blandat med jävligt vass skidåkning, råsnygga foton och djävulskt bra filming i världens vackraste dalgång.
Konfrancierer var någon svensk standupkomiker och snubbe vid namn Luke. Luke var snygg. Det var allt jag hade att säga om det.
Simon Dumont i en ihopsatt fotoserie i hoppet som jag fotade Jon vid förra veckan. Det i Stendalen. Kolla ljuset liksom, och fjällen i bakgrunden.
Den lilla röda pricken är kabinen på väg upp mot toppen, den litr större röda pricken är galen unge som susar runt i luften en massa varv på skidor och ändå landar utan att slå ihjäl sig. Vid 1000 metersliften.
En bild ur vinnaren Sammy Carlsons film, tagen från helikopter ned på hoppet längst upp på skutan.
Jag vet att jag sagt att modebloggvärlden är klubben för inbördes beundran. Men här har vi nog den absoluta klubben för inbördes beundran. Helt galet.
Efterfesten på Bygget var om möjligen ännu mer galen än det mesta jag stött på i festväg. Stureplan.se tre år, släng dig i en vägg så att säga. Fast ja, Elin Kling var ju både på den festen och på Bygget igår. Hur det nu kommer sig.
Nu funderar jag på att äta frukost.
Yellow taxicab
6 veckor drygt. 18 maj. Då kommer jag och Hannagrisen få användning för dessa saker mer än att bara bläddra och pricka in på kartan där vi bor och kolla sevärdheter på glossiga bilder. Då ska vi stå på Upper East Side. Då ska vi ha de gula taxibilarna så nära att vi kan ta på dem på Time Square.
Nu ska ju inte Rockyalbumet med till USA. Men två bra saker ligger på varandra i denna bild. Det gör mig ju bara ännu gladare.
Nu ska ju inte Rockyalbumet med till USA. Men två bra saker ligger på varandra i denna bild. Det gör mig ju bara ännu gladare.
Den lycksaliges ö
Det är galet vackert väder. Så där vackert att jag får pirr i magen.
Bara det att jag gick och la mig vid 21.30 igår för att jag mådde så dåligt. Vaknade ett antal gånger inatt av inga skäl alls, har huvudvärk nu som spänner runt pannan, hostar och känner mig faktiskt ganska ynklig. Men det är ju såhär; när vädret ser ut som det gör just nu, idag. Då åker man skidor. Hur man än mår. För det är för sagolikt vackert och för underbart för att missa. Så jag snurrar halsduken ett extra varv runt halsen och spottar ut rosetten ur munnen. Jag ska åka skidor och sola så fräknarna kommer fram ännu mer på nosen.
Klockan 14.30 ska jag jobba dessutom. Känns som om jag har influensa. Det spänner i musklerna i nacken.
Ikväll är det 2handfest i Åre också. Attans bananer.
Bara det att jag gick och la mig vid 21.30 igår för att jag mådde så dåligt. Vaknade ett antal gånger inatt av inga skäl alls, har huvudvärk nu som spänner runt pannan, hostar och känner mig faktiskt ganska ynklig. Men det är ju såhär; när vädret ser ut som det gör just nu, idag. Då åker man skidor. Hur man än mår. För det är för sagolikt vackert och för underbart för att missa. Så jag snurrar halsduken ett extra varv runt halsen och spottar ut rosetten ur munnen. Jag ska åka skidor och sola så fräknarna kommer fram ännu mer på nosen.
Klockan 14.30 ska jag jobba dessutom. Känns som om jag har influensa. Det spänner i musklerna i nacken.
Ikväll är det 2handfest i Åre också. Attans bananer.
There´s a light in your eyes. In your eyes. Breath in and breath out.
Igår var roligt. Igår var jävligt roligt.
Jag är inte den som likt tjejsajtenmaffian skriver tre gånger i veckan om helt galna utekvällar runt Stureplan med crazy efterfester i Östermalmsvåningar och uppvakning med en Möetflaska som kudde. Det är ju inte jag. Men igår var det livat. Och lite galet. Men mest förbaskat trevligt. Åre är måhända Stockholms nordligaste förort och jäkligt brattätt men ändå finns det en mentalitet som fortfarande är sådär skönt småhelylle och laidback.
Stilettklackar trängs med baggy jeans och hemstickade mössor.
Personalen på 720 hade i alla fall personalmiddag igår. Fast det var mer än bara en random personalmiddag. Först var det en speedad dag på jobbet som övergick i powernap hos flickorna i Fågelholken. Men vad ÄR det med tjejer och göra sig iordning? Tre timmar från det att vi slutade jobba tills vi skulle vara på Raw men ändå lyckades vi vara sena, bli förbannade på varandra (okej, jag stod för den arga biten), glömma saker hemma och bli hysteriska över bristen på hårspray. (Jag stod dock inte för paniken över brist på det)
Men ni vet när en kväll är sådär hysteriskt rolig och trevlig? Då allt bara är..bra. Så jävla bra. Så var det igår. I dryga fyra timmar satt vi på restaurang Raw som är en japansk restaurang i Åre. Det sörplades sparkling Sake, knaprades den möraste fisken ever och skrattades hejdlöst. Det går inte att återge, och jag vill inte ens försöka förklara, hur kul det var. Men det var ett perfekt exempel på när jag är alldeles lycklig och bekymmerslös.
Sen för att göra en lång historia kort; vi dansade benen av oss på Bygget senare.
Lite drama, kaos och dylikt uppstod förvisso men sånt hör ju till en utekväll.
Avslutningsvis när jag och C skulle brumma hem så fick vi dock uppleva vår första rutinkontroll av polisen.
Vet ni hur stressad man blir av att se hysteriskt blinkande blåljus? Man känner sig skyldig till vartenda lagbrott som existerar kan jag meddela. Utan att ha begått dem. Jag tror att det är en naturlig reflex. Spelade ingen roll att jag inte druckit en droppe eller var det minsta påverkad av något mer än polkagrisarna jag precis stoppat i munnen, jag blev ändå livrädd. Men nu hade jag ju inte begått gjort något dumt, förutom att försökt klämma Cs fingrar i bildörren när hon lite överförfriskad ville bedyra min nykterhet genom att dänga upp bildörren och pipa argt, och vi brummade hem. Äventyr mina vänner, äventyr.
Ungefär såhär såg vi ut. Minus de målade klänningarna från Dolce & Gabbana.
Som hon ser ut runt ögonen ser jag ut nu. Lite trött, lite mörk. Men mycket nöjd.
Och hela jag ser ungefär ut exakt sådär. Bok, knut, sidenmorgonrock. Och min plan är att dagen ska fortgå så. Ska bara promenera en sväng först.
Jag är inte den som likt tjejsajtenmaffian skriver tre gånger i veckan om helt galna utekvällar runt Stureplan med crazy efterfester i Östermalmsvåningar och uppvakning med en Möetflaska som kudde. Det är ju inte jag. Men igår var det livat. Och lite galet. Men mest förbaskat trevligt. Åre är måhända Stockholms nordligaste förort och jäkligt brattätt men ändå finns det en mentalitet som fortfarande är sådär skönt småhelylle och laidback.
Stilettklackar trängs med baggy jeans och hemstickade mössor.
Personalen på 720 hade i alla fall personalmiddag igår. Fast det var mer än bara en random personalmiddag. Först var det en speedad dag på jobbet som övergick i powernap hos flickorna i Fågelholken. Men vad ÄR det med tjejer och göra sig iordning? Tre timmar från det att vi slutade jobba tills vi skulle vara på Raw men ändå lyckades vi vara sena, bli förbannade på varandra (okej, jag stod för den arga biten), glömma saker hemma och bli hysteriska över bristen på hårspray. (Jag stod dock inte för paniken över brist på det)
Men ni vet när en kväll är sådär hysteriskt rolig och trevlig? Då allt bara är..bra. Så jävla bra. Så var det igår. I dryga fyra timmar satt vi på restaurang Raw som är en japansk restaurang i Åre. Det sörplades sparkling Sake, knaprades den möraste fisken ever och skrattades hejdlöst. Det går inte att återge, och jag vill inte ens försöka förklara, hur kul det var. Men det var ett perfekt exempel på när jag är alldeles lycklig och bekymmerslös.
Sen för att göra en lång historia kort; vi dansade benen av oss på Bygget senare.
Lite drama, kaos och dylikt uppstod förvisso men sånt hör ju till en utekväll.
Avslutningsvis när jag och C skulle brumma hem så fick vi dock uppleva vår första rutinkontroll av polisen.
Vet ni hur stressad man blir av att se hysteriskt blinkande blåljus? Man känner sig skyldig till vartenda lagbrott som existerar kan jag meddela. Utan att ha begått dem. Jag tror att det är en naturlig reflex. Spelade ingen roll att jag inte druckit en droppe eller var det minsta påverkad av något mer än polkagrisarna jag precis stoppat i munnen, jag blev ändå livrädd. Men nu hade jag ju inte begått gjort något dumt, förutom att försökt klämma Cs fingrar i bildörren när hon lite överförfriskad ville bedyra min nykterhet genom att dänga upp bildörren och pipa argt, och vi brummade hem. Äventyr mina vänner, äventyr.
Ungefär såhär såg vi ut. Minus de målade klänningarna från Dolce & Gabbana.
Som hon ser ut runt ögonen ser jag ut nu. Lite trött, lite mörk. Men mycket nöjd.
Och hela jag ser ungefär ut exakt sådär. Bok, knut, sidenmorgonrock. Och min plan är att dagen ska fortgå så. Ska bara promenera en sväng först.
Never seen the light of day
Sådär känner jag mig just nu. Glad men så trött att det gör ont i benen i hela kroppen. Skulle någon peta på mig skulle jag nog gråta. Vill kolla igenom alla bilder ifrån igår och smälta dygnet i Sthlm. Herregud vad fantastiskt det var. Vilka underbara flickor jag lärt känna. Vilken jäkla tur jag har som fått chansen att lära känna dem.
Men den här dagen tar aldrig slut. Eller jo. Den tog slut för några timmar sen men eftersom jag satt på en högtalare på Bygget i Åre och plåtade en Mando Diaospelning så flöt allt ihop. Och nu ska jag skriva en recension och skicka bilderna efter att jag redigerat dem. Imorgon. Ja imorgon ska jag upp och jobba. Som resten av helgen.
Trött men glad. Jao, trött men glad.
Det är inte lätt att vara prima ballerina.
Men den här dagen tar aldrig slut. Eller jo. Den tog slut för några timmar sen men eftersom jag satt på en högtalare på Bygget i Åre och plåtade en Mando Diaospelning så flöt allt ihop. Och nu ska jag skriva en recension och skicka bilderna efter att jag redigerat dem. Imorgon. Ja imorgon ska jag upp och jobba. Som resten av helgen.
Trött men glad. Jao, trött men glad.
Det är inte lätt att vara prima ballerina.
VRs modebloggsthingie
Mycket som händer nu. Bokade precis flygbiljetter ifrån Umeå till Stockholm nästa onsdag och sen tillbaka från Arlanda till Östersund. Blir ett dygn i Stockholm knappt men däri ska klämmas in en massa kul och vid hemkomsten bär det av direkt till Åre för jobb ute på Bygget.
Lämnar de här flickorna, utsikten och jobbet i snöiga nord för lite flärdigheter en kväll med, förhoppningsvis, trevliga bloggflickor på Veckorevyns modemingelthingie. Vilka mer ska dit? Vi slå följe? Jag fegis, ja. ^^
Lämnar de här flickorna, utsikten och jobbet i snöiga nord för lite flärdigheter en kväll med, förhoppningsvis, trevliga bloggflickor på Veckorevyns modemingelthingie. Vilka mer ska dit? Vi slå följe? Jag fegis, ja. ^^
Vägen till Kajsas hjärta, del II
Jag skrev om vägen till mitt hjärta, del I, häromdagen. Men det är lite fel insåg jag. För det är ju inte vägen till mitt hjärta egentligen. Kanske en bit på vägen men jag insåg att jag inte är så ytlig och liksom fri för övertalning att jag ska tycka om någon. Däremot så finns det nog inte ord för att förklara hur glad jag blev över denna present. För ja, jag tycker om presenter. Verkligen och helt tveklöst. Men Anna som skickade denna otroliga gåva är redan en del av mitt hjärta och behöver inte ge mig saker för att få vara en av de mina, en av de nära. För Anna är den där personen jag alltid velat ha till syster. Den där flickan som har en fantastisk garderob, kan hjälpa mig med mitt hår, som man kan prata med om allt, som både är en vän och syster i densamma person. Fast hon inte är det på riktigt. Men det känns så. Anna som sätter sig och viker, syr, knåpar ihop den mest fantastiska brosch jag sett till mig. Mig. En origamiskapelse i rågfärgat sidentyg som är så vacker att jag bara kan sitta och titta på den från alla möjliga kanter och håll. Förundras och förtrollas.
Det finaste paket jag fått innehöll en av de finaste presenter jag fått.
Tack Anna.
Klicka och bli hänförd du med
Det finaste paket jag fått innehöll en av de finaste presenter jag fått.
Tack Anna.
Klicka och bli hänförd du med
Förr
Att gräva i arkiven är som det står i alla böcker, att gräva i sitt förflutna. Som om man inte kan lämna det som varit utan måste hålla fast i små saker som gjorde en glad då. För att man är rädd att det som komma skall inte kan få en att känna densamma. Så är det nog inte för mig. Jag tycker om att gräva i det som varit för att jag fascineras över vem jag var då. Vad jag gjorde då. Och vem jag är nu.
Sommaren för två år sen var sådär fin på ett sätt som jag inser nu kommer att vara höljt i ett dis av pur lycka för resten av mitt liv. Inte för att det bara var bra men för att det var så mycket som hände. Både på gott och ont som gav mig minnen för livet. Klyschor, återigen, men ändå minnen.
Sommaren är för mig som för många andra kanske det bästa jag vet. De där dagarna som känns stöpta i en form av värme, sol, sand under naglarna, vinden i håret, strävt gräs mot fötterna och skratt som aldrig dör ut. Det finns inget som bereder mig så mycket glädje som de där dagarna. Eller ångest. För i mitt liv lever man inte i nuet så ofta som man borde. Jag tänker på det som kommer. Att sommaren snart är slut fast solen står högt och måsarna skrikar. Att hösten snart är här. Men när jag tittar tillbaka så är det bara det fina jag kommer ihåg. Allt det jag älskar. Det finns inga tecken på ångest om kalla, blöta höstlöv under skosulorna eller isande vind som tar sig innanför kragen och kyler ned nacken längs med hela ryggraden. Där finns bara gott och ont i en blandning som jag tycker om.
Tyskland, Sverige, Danmark. Blå himmel, sol, vind i midjehögt gräs. En hund med päls som blivit alldeles varm av solen, influensa som gör att det gör ont i hela kroppen, boksidor som slår mot varandra i brisen från havet. Horisonten som sträcker sig mot andra sidan kusten, het asfalt mot fötterna, tavlor med bleka färger.
Sommaren för två år sen var sådär fin på ett sätt som jag inser nu kommer att vara höljt i ett dis av pur lycka för resten av mitt liv. Inte för att det bara var bra men för att det var så mycket som hände. Både på gott och ont som gav mig minnen för livet. Klyschor, återigen, men ändå minnen.
Sommaren är för mig som för många andra kanske det bästa jag vet. De där dagarna som känns stöpta i en form av värme, sol, sand under naglarna, vinden i håret, strävt gräs mot fötterna och skratt som aldrig dör ut. Det finns inget som bereder mig så mycket glädje som de där dagarna. Eller ångest. För i mitt liv lever man inte i nuet så ofta som man borde. Jag tänker på det som kommer. Att sommaren snart är slut fast solen står högt och måsarna skrikar. Att hösten snart är här. Men när jag tittar tillbaka så är det bara det fina jag kommer ihåg. Allt det jag älskar. Det finns inga tecken på ångest om kalla, blöta höstlöv under skosulorna eller isande vind som tar sig innanför kragen och kyler ned nacken längs med hela ryggraden. Där finns bara gott och ont i en blandning som jag tycker om.
Tyskland, Sverige, Danmark. Blå himmel, sol, vind i midjehögt gräs. En hund med päls som blivit alldeles varm av solen, influensa som gör att det gör ont i hela kroppen, boksidor som slår mot varandra i brisen från havet. Horisonten som sträcker sig mot andra sidan kusten, het asfalt mot fötterna, tavlor med bleka färger.
Life will smile for you
Idag har nog varit en av de jobbigaste dagarna i mitt liv. Det jag inte velat erkänna, se, höra eller förbereda mig för stod plötsligt lika solitt framför mig som om det vore hugget i sten. För Peters svarta, blänkande kista, täckt av blommor, längst fram i kyrkan var det slutgiltiga beviset på att han är borta. Och om jag någonsin trott att något kan göra ont så är det inget emot vad detta var. Jag trodde inte att man kunde känna en sådan fysisk smärta. Men det kan man. Och det är värre än allt jag någonsin varit med om.
Jag har aldrig gråtit som jag gjorde idag. Jag har aldrig haft så ont i bröstet, i hjärtat, som jag haft idag. Jag har aldrig någonsin velat att något kunde få vara ogjort såsom idag. En enda önskan och jag hade önskat Peter tillbaka. Till hans föräldrar. Bror. Vänner. Oss. Världen. För han var bara 20 år. Och man ska inte dö när man är 20.
Det gör så jävla ont.
Men ingenting kan få honom tillbaka.
Tanken på att Peter låg där, några meter ifrån oss, några centimeter ifrån min hand när jag la den på kistan, är så hjärtslitande att jag gråter som det barn jag inte längre är i detta nu. För det är så orättvist. Och jag vill att han ska få leva som mig och alla oss andra. Han förtjänade det.
Men ändå finns en ro i allt. För han har inte ont längre. Det finns inge oro som rynkar hans panna, smärta som vrider sig innuti kroppen eller ångest som äter honom sakta men säkert. Peter har ro. Och om några dagar, veckor, månader eller år kanske vi också har det. För vi vet innerst inne att han har det bra. Där han är nu. Där änglarna sjunger honom till ro.
Sov gott Peter
Salem al Fakir kommer alltid att förbi det jag förknippar med honom. Den sista CDn han ville ha och den sista musiken han somnade in till. Musiken som var det sista vi fick höra när vi sa adjö.
Jag har aldrig gråtit som jag gjorde idag. Jag har aldrig haft så ont i bröstet, i hjärtat, som jag haft idag. Jag har aldrig någonsin velat att något kunde få vara ogjort såsom idag. En enda önskan och jag hade önskat Peter tillbaka. Till hans föräldrar. Bror. Vänner. Oss. Världen. För han var bara 20 år. Och man ska inte dö när man är 20.
Det gör så jävla ont.
Men ingenting kan få honom tillbaka.
Tanken på att Peter låg där, några meter ifrån oss, några centimeter ifrån min hand när jag la den på kistan, är så hjärtslitande att jag gråter som det barn jag inte längre är i detta nu. För det är så orättvist. Och jag vill att han ska få leva som mig och alla oss andra. Han förtjänade det.
Men ändå finns en ro i allt. För han har inte ont längre. Det finns inge oro som rynkar hans panna, smärta som vrider sig innuti kroppen eller ångest som äter honom sakta men säkert. Peter har ro. Och om några dagar, veckor, månader eller år kanske vi också har det. För vi vet innerst inne att han har det bra. Där han är nu. Där änglarna sjunger honom till ro.
Sov gott Peter
Salem al Fakir kommer alltid att förbi det jag förknippar med honom. Den sista CDn han ville ha och den sista musiken han somnade in till. Musiken som var det sista vi fick höra när vi sa adjö.
Broken wings
Jag sitter i mitt skidunderställ och tittar ut på himlen mellan träden. Det är svart. Och jag orkar inte röra mig. Vill inte röra mig. En halvklar illustration ligger på bordet och jag vet att den har potential att bli riktigt riktigt bra. Men jag orkar inte rita klart den. Vill inte rita klart den. För det är för mycket nu. För en vecka sedan fick lillebror somna in. Sen dess har världen tett sig ganska diffus. Suddig och overklig. Hur kan man ta ifrån en mamma ett barn? Hur kan ett barn få sluta sitt liv innan det ens börjat, vid 20 år ålder? Men jag har inte gråtit, inte skrikigt, inte blundat.
För det hjälper inte. Så kommer jag hem idag, från en lika fin skiddag som förra fredagen när allt hände, och förstår att ingenting är förändrat. Clara befinner sig i den omvända situationen. Jag frågar mig gång på gång, hur kan ett barn få förlora sin mamma? Och det gör mig så ont. För det finns inget svar.
Jag kommer inte ihåg sist jag grät men nu gråter jag som om jag aldrig gjort det förut. För Peter, för Clara, för hans familj, för hennes familj, för oss, för de som är lämnade kvar, för att livet är orättvist. Och för att jag inte orkar mer nu.
Skänk Peter och hans familj en tanke och Clara och hennes familj en.
För det hjälper inte. Så kommer jag hem idag, från en lika fin skiddag som förra fredagen när allt hände, och förstår att ingenting är förändrat. Clara befinner sig i den omvända situationen. Jag frågar mig gång på gång, hur kan ett barn få förlora sin mamma? Och det gör mig så ont. För det finns inget svar.
Jag kommer inte ihåg sist jag grät men nu gråter jag som om jag aldrig gjort det förut. För Peter, för Clara, för hans familj, för hennes familj, för oss, för de som är lämnade kvar, för att livet är orättvist. Och för att jag inte orkar mer nu.
Skänk Peter och hans familj en tanke och Clara och hennes familj en.
Surreal
Gårdagen var en av de mest surrealistiska dagarna i mitt liv.
Trots att jag gör som vanligt, bara stänger av allt allt allt i kroppen som knyter an till känslor, så ligger det och gnager precis under hjärtat. Känslan av att det är något som är fel. Och det kan aldrig bli rätt igen.
Men emot alla odds så var det ändå en helt fantastisk dag. Som om det utav ondo skulle kompenseras genom saker som innefattade all magi och absurda upplevelser som man behöver för att få minnen för livet.
Jag vet inte om det var så, men det känns så.
Istället för att mitt första jobb för tidningen blev vimmelfotografering på utestället Bygget i Åre så blev det fotografering av spelning med BWO på densamma plats. Mitt första jobb på detta sättet blev alltså att fota något av det svåraste som går i de här sammanhangen. En spelning. Tur att jag var så avdomnad av allting annat att jag inte kunde vara nervös. För kameran och jag är som två helt skilda kroppar som inte passar ihop. Vi är inte ett på något sätt. Men plötsligt när jag stod där i det lilla havet av människor och ett band som jag inte uppskattar på scen så kommer en man med en pall till mig som jag kan stå på så jag ser bättre. Och plötsligt så spenderar jag resten av spelningen sittande över alla andra, på en högtalare, med fötterna på scenen och bandet 1 ½ m ifrån mig. Jag har aldrig varuit med om att människor har varit så vänliga och trevliga på det där sättet. I en timma kunde jag i lugn och ro sitta utan att någon störde och fota bäst jag ville med armavstånd till vad-han-nu-heter-i-förnamn Rolinskis fot. Det var ganska udda. Och hur mycket de ändå inte är min sorts musik så har de ju en sorts glöd och energi som är svårt att värja sig emot. Att titta ut över alla människor, i åldrarna från 18 och upp till 50, där alla kan sångtexterna är häftigt. Det var helt enkelt riktigt mysigt inatt.
Att jag och kameran sen inte är överens och att typ inga av bilderna funkar för tidningen gör mig så less. För när man full av adrenalin känner sig stolt över att man klarat sig igenom en sånhär grej och det ändå inte blir perfekt såsom perfektionisten inom en vill, så är det tungt. Bra duger inte för mig, bäst är det enda som gäller.
Men någon bild kommer att duga och jag ska nu recensera det hela.
Lite snabba bilder på nattens klädsel inför jobbet när jag var hemma igen.
Nya små turkosa stövlarna, Din sko. Svarta stupisar, Åhléns. Svart linne med vidd, H&M. Silverarmband med turkosa skarabeér, arvegods. Metallarmband, Glitter. Cashmeresjal med broderier, köpt i Oman. Nytt hårband med svarta, fina fjädrar, Glitter. + kamera och nya, stora väskan.
Alla kommentarer som är likt varma små bollar av kärlek besvarar jag sen. Men tack. Tack.
Trots att jag gör som vanligt, bara stänger av allt allt allt i kroppen som knyter an till känslor, så ligger det och gnager precis under hjärtat. Känslan av att det är något som är fel. Och det kan aldrig bli rätt igen.
Men emot alla odds så var det ändå en helt fantastisk dag. Som om det utav ondo skulle kompenseras genom saker som innefattade all magi och absurda upplevelser som man behöver för att få minnen för livet.
Jag vet inte om det var så, men det känns så.
Istället för att mitt första jobb för tidningen blev vimmelfotografering på utestället Bygget i Åre så blev det fotografering av spelning med BWO på densamma plats. Mitt första jobb på detta sättet blev alltså att fota något av det svåraste som går i de här sammanhangen. En spelning. Tur att jag var så avdomnad av allting annat att jag inte kunde vara nervös. För kameran och jag är som två helt skilda kroppar som inte passar ihop. Vi är inte ett på något sätt. Men plötsligt när jag stod där i det lilla havet av människor och ett band som jag inte uppskattar på scen så kommer en man med en pall till mig som jag kan stå på så jag ser bättre. Och plötsligt så spenderar jag resten av spelningen sittande över alla andra, på en högtalare, med fötterna på scenen och bandet 1 ½ m ifrån mig. Jag har aldrig varuit med om att människor har varit så vänliga och trevliga på det där sättet. I en timma kunde jag i lugn och ro sitta utan att någon störde och fota bäst jag ville med armavstånd till vad-han-nu-heter-i-förnamn Rolinskis fot. Det var ganska udda. Och hur mycket de ändå inte är min sorts musik så har de ju en sorts glöd och energi som är svårt att värja sig emot. Att titta ut över alla människor, i åldrarna från 18 och upp till 50, där alla kan sångtexterna är häftigt. Det var helt enkelt riktigt mysigt inatt.
Att jag och kameran sen inte är överens och att typ inga av bilderna funkar för tidningen gör mig så less. För när man full av adrenalin känner sig stolt över att man klarat sig igenom en sånhär grej och det ändå inte blir perfekt såsom perfektionisten inom en vill, så är det tungt. Bra duger inte för mig, bäst är det enda som gäller.
Men någon bild kommer att duga och jag ska nu recensera det hela.
Lite snabba bilder på nattens klädsel inför jobbet när jag var hemma igen.
Nya små turkosa stövlarna, Din sko. Svarta stupisar, Åhléns. Svart linne med vidd, H&M. Silverarmband med turkosa skarabeér, arvegods. Metallarmband, Glitter. Cashmeresjal med broderier, köpt i Oman. Nytt hårband med svarta, fina fjädrar, Glitter. + kamera och nya, stora väskan.
Alla kommentarer som är likt varma små bollar av kärlek besvarar jag sen. Men tack. Tack.
Må änglarna sjunga dig till ro
Idag var en såndär dag i skidbacken när det värker i hjärtat varenda gång man blickar ut över fjällen och omgivningen. Varje spröd trädgren är täckt av ett flortunnt lager med snö och skuggorna på de mjuka kullarna av vitt är likt tunna penseldrag av akvarell. Himlen är sådär blå som den bara är just här och solen får bergen att glöda varmt i kylan som biter lite i kinderna. Idag var en såndär dag då jag kände mig mer levande än på länge. Och jag var glad för varje minut jag hade.
Så körde jag hem den lilla biten ifrån Åre. Funderade på det jag och Ellen pratat om idag. Tänkte på ikväll när jag ska göra mitt första jobb förtidningen. Kände fjärilarna i magen men på ett bra sätt.
Så plötsligt slog det mig att någonting inte var rätt. Bara en lätt lätt diffus, nästintill abstrakt känsla av något jag inte kunde sätta fingret på. Klockan var strax innan tre och jag bara visste att det var över nu.
Eftermiddagen har rullat på i tystnad under tiden jag och pappa jobbat med vårt eget. Han visst ingenting när jag steg innanför dörren och frågade. Han undrade varför jag så plötsligt ville veta. Veta nu, direkt.
Så vi satte oss att äta middag. Jag tittade ut genom fönstret och ville tänka att det inte var så. Att jag hade fel. Pappa visste ingenting. Så ljöd en smssignal och jag visste, jag bara visste, att nu vet vi snart. På riktigt.
Jag är inte rädd för döden. Den skrämmer mig inte på samma sätt som mycket annat. För det finns värre saker än att dö. Men jag trodde aldrig, jag ville aldrig, någonsin få stå inför insikten att någon som står mig nära skulle ryckas bort innan det var dags på riktigt, av naturliga orsaker.
Det svider i halsen som om jag ätit något jag inte tål. Mina andetag vill inte riktigt nå ned till lungorna och illamåendet sitter som en vass, hård sten i magen.
Min absolut bästa vän ifrån när jag var liten, som jag lekte med konstant, skrattade med och bråkade med, är borta. Han som jag räknade som min bror när vi blev äldre och förstod att vi inte skulle gifta oss med varandra eftersom vi var bästa vänner, sådär som bara barn kan tänka, är borta. Han finns inte mer.
Och även fast mina ögon är torrare än de någonsin varit och jag är glad att han fick vara med sin familj när han efter dessa långa månader fick somna in så smärtar det mig mer än jag någonsin trodde att det kunde göra.
Han är borta. Och det gör så jävla ont.
Må änglarna sjunga dig till ro, lillebror.
But Kajsa, please behave!
Alltså, jag är sur. Nää jag är inte sur (jag är ofta en gnällapa av kaliber men detta är beyond that) jag är besviken, tjurig, besviken, lite ledsen och besviken. Och ja, jag är ju Kajsa, så klart att jag är småarg på detta också.
För ni vet den där tävlingen hos ELLE?
Där man skulle göra/knåpa/rita/fixa/trixa till sitt eget bidrag till en galaklänning inför just ELLEgalan och om man sen kom med med sitt bidrag och vann på hemsidan deras så skulle H&M sy upp den och man skulle leva som en glad loppa en dag i Stockholm med champagne, smink, chaufför och sen tassa röda mattan fram i sin kreation. Ja, den tävlingen.
Jag skickade in ett bidrag. Mest för att det var ju perfekt läge för mig. Jag ritar alltid. Jag ritar alltid klänningar. jag ritar alltid klänningar av typ ungefär galamått mätt. Poifect, som australiensiske vännen skulle ha sagt.
Så jag tog en illustration, i all brådska då jag missade datumen nästintill, som jag var faktiskt väldigt nöjd med. Och färglade den med omsorg. Jag färglägger aldrig numera så det gjorde ont i lilla ishjärtat mitt att göra så men jag tänkte, om det gör så att jag får gå på ELLEgala i min klänning, då jäklar är det värt det. Så min dynamiska svartvita bild blev en fjäderkonstruktion i en explosion av regnbågen. Så skickade jag in. Och kände mig pirrig. För jag var ju nöjd. För en jäkla gångs skull var jag nöjd med något jag åstadkommit. (jag är människan som ville dö om jag inte fick MVG under hela skoltiden...på fullaste allvar.)
Sen så hittade jag denna flickas blogg igen, som för övrigt är eminent, och så har hon ritat en sagolik svart skapelse som fick självförtroendet att sjunka till tårna. Men så tänkte jag. Jag gillar verkligen hennes stil. Hon är duktig. Vi kan väl båda få hamna i den där "semifinalen"?! Så då fick jag upp modet och hoppades för oss båda.
För vi hade knåpat och fixat noga och bra. Gjort vårt bästa.
Sen mailar just Linn mig med nyheten, vi blev inte valda och utlagda på hemsidan.
Linns fantastiska spetsdröm och tillika fantastiska illustration!
Jag är så besviken. Alltså, jag hade inte förväntat mig att vinna men, jag är så besviken!
Det hade varit så sagolikt att få gå fram i sin egenskapade klänning bland människor man verkligen beundrar inom modevärlden och insupa allt vad just ELLEgalan är. Så blev man så brutalt undanknuffad av bidrag som jag faktiskt, jag tror inte att det är för att jag är avundjuk och en liten egoist, inte tyckte var fina. Vissa var coola, ja, men inte något jag vill gå på gala i. Det gör ont, det svider i mina designerdrömmar, det river itu mina illustratörstankar.
Jag är besviken.
Kalla mig löjlig, banal, självgod eller något sånt. Men jag är besviken.
Dessutom har jag ju "förstört" en av mina absoluta favoritillustrationer genom att färglägga den för ELLEs skull!
Mitt bidrag.
För ni vet den där tävlingen hos ELLE?
Där man skulle göra/knåpa/rita/fixa/trixa till sitt eget bidrag till en galaklänning inför just ELLEgalan och om man sen kom med med sitt bidrag och vann på hemsidan deras så skulle H&M sy upp den och man skulle leva som en glad loppa en dag i Stockholm med champagne, smink, chaufför och sen tassa röda mattan fram i sin kreation. Ja, den tävlingen.
Jag skickade in ett bidrag. Mest för att det var ju perfekt läge för mig. Jag ritar alltid. Jag ritar alltid klänningar. jag ritar alltid klänningar av typ ungefär galamått mätt. Poifect, som australiensiske vännen skulle ha sagt.
Så jag tog en illustration, i all brådska då jag missade datumen nästintill, som jag var faktiskt väldigt nöjd med. Och färglade den med omsorg. Jag färglägger aldrig numera så det gjorde ont i lilla ishjärtat mitt att göra så men jag tänkte, om det gör så att jag får gå på ELLEgala i min klänning, då jäklar är det värt det. Så min dynamiska svartvita bild blev en fjäderkonstruktion i en explosion av regnbågen. Så skickade jag in. Och kände mig pirrig. För jag var ju nöjd. För en jäkla gångs skull var jag nöjd med något jag åstadkommit. (jag är människan som ville dö om jag inte fick MVG under hela skoltiden...på fullaste allvar.)
Sen så hittade jag denna flickas blogg igen, som för övrigt är eminent, och så har hon ritat en sagolik svart skapelse som fick självförtroendet att sjunka till tårna. Men så tänkte jag. Jag gillar verkligen hennes stil. Hon är duktig. Vi kan väl båda få hamna i den där "semifinalen"?! Så då fick jag upp modet och hoppades för oss båda.
För vi hade knåpat och fixat noga och bra. Gjort vårt bästa.
Sen mailar just Linn mig med nyheten, vi blev inte valda och utlagda på hemsidan.
Linns fantastiska spetsdröm och tillika fantastiska illustration!
Jag är så besviken. Alltså, jag hade inte förväntat mig att vinna men, jag är så besviken!
Det hade varit så sagolikt att få gå fram i sin egenskapade klänning bland människor man verkligen beundrar inom modevärlden och insupa allt vad just ELLEgalan är. Så blev man så brutalt undanknuffad av bidrag som jag faktiskt, jag tror inte att det är för att jag är avundjuk och en liten egoist, inte tyckte var fina. Vissa var coola, ja, men inte något jag vill gå på gala i. Det gör ont, det svider i mina designerdrömmar, det river itu mina illustratörstankar.
Jag är besviken.
Kalla mig löjlig, banal, självgod eller något sånt. Men jag är besviken.
Dessutom har jag ju "förstört" en av mina absoluta favoritillustrationer genom att färglägga den för ELLEs skull!
Mitt bidrag.
No love, no glory
Ska sätta mig och skriva en krönika till tidningen. Kanske gå på en promenad med mina pälsiga öronmuffar som dämpar alla vassa ljud. Stryka med fingrarna över berlocken med oss två innuti. Bita på naglarna fast det inte finns något kvar att bita i. Fast det gör ont och gör att jag inte kan skriva. Kika på vår svarta brevlåda för att se om det som jag väntar på kanske kanske komme nu när det borde.
Lampor. I taket. Från en av de iskalla svängarna till Östersund när vi hade all tid i världen.
En höstdag när solen gick ned bakom fjällen och gjorde så att alla löv glödde. Min fläta fick färg av små rankor och bär och hela världen var i ett långt ifrån svart vitt spektrum.
En av illustrationerna jag aldrig gjorde klart. Men som jag ibland tycker om ändå.
Lampor. I taket. Från en av de iskalla svängarna till Östersund när vi hade all tid i världen.
En höstdag när solen gick ned bakom fjällen och gjorde så att alla löv glödde. Min fläta fick färg av små rankor och bär och hela världen var i ett långt ifrån svart vitt spektrum.
En av illustrationerna jag aldrig gjorde klart. Men som jag ibland tycker om ändå.
2007, då nu sen
Som de flesta andra tycker jag att det är roligt att göra en sneakpeak på det gågna året. Vad hände, vad hände inte, vad ville jag skulle hända, vad borde inte alls ha hänt osv. Gör en liten copycat på Clarisen med en bild från varje månad. Så fyller vi i hela nyårskvoten med bild och text!
Januari, jag var då som nu otroligt förtjust i kombinationen av marinblått och guld. Gärna med rojalistiska vibbar och lyxiga inslag.
Februari, precis efter VM och jag hade gått ned en hel del i vikt av mystiska skäl.
Mars, jag började inse att jag hade ritat en heeeeel del illustrationer...
April, och bilden till trots egentligen jätteglad att jag köpte min fina hängselkjol från Topshop i London.
Maj, Balen! Så himla roligt fast jag var nyss hemkommen från Oman och sjuuuukt förkyld. Aldrig varit hesare.
Juni, Studentnatten i Östersund och hur varmt som helst och solen gick aldrig ned bakom fjällen i fjärran. Magiskt.
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Ohh, massor egentligen. Jag tog studenten, arbetade med helt nya och fantastiska saker, blev modigare, började jobba som frilansjournalist osv osv osv.
Höll du några av dina nyårslöften? Jag ger inte nyårslöften. Då lovar jag mig istället saker kontinuerligt.
Januari, jag var då som nu otroligt förtjust i kombinationen av marinblått och guld. Gärna med rojalistiska vibbar och lyxiga inslag.
Februari, precis efter VM och jag hade gått ned en hel del i vikt av mystiska skäl.
Mars, jag började inse att jag hade ritat en heeeeel del illustrationer...
April, och bilden till trots egentligen jätteglad att jag köpte min fina hängselkjol från Topshop i London.
Maj, Balen! Så himla roligt fast jag var nyss hemkommen från Oman och sjuuuukt förkyld. Aldrig varit hesare.
Juni, Studentnatten i Östersund och hur varmt som helst och solen gick aldrig ned bakom fjällen i fjärran. Magiskt.
Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Ohh, massor egentligen. Jag tog studenten, arbetade med helt nya och fantastiska saker, blev modigare, började jobba som frilansjournalist osv osv osv.
Höll du några av dina nyårslöften? Jag ger inte nyårslöften. Då lovar jag mig istället saker kontinuerligt.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nää. Vi är ju bara barn. typ.
Dog någon som stod dig nära? Det anser jag inte relevant för resten av bloggvärlden att veta.
Vilka länder besökte du? England i mars, Oman i april, Tyskland och Danmark under juli/augisti och Oman igen i december. Nästa år blir det mera mera mera. Världen lockar mer än någonsin!
Är det något du saknar år 2007 som du vill ha år 2008? Det är i år jag först på riktigt insett hur bra jag verkligen har det. Att jag har eller kan skaffa det mesta jag verkligen vill och därmed har jag blivit mer ödmjuk inför materiella ting. För saker gör mig inte lyckligare på riktigt. Det gör upplevelser. Jag har saknat bästa vännen.
Vilket datum från år 2007 kommer du alltid att minnas? Hmm. 9 juni när jag tog studenten och äntligen var fri och den 12 när jag kom till skåne och bästa sommaren någonsin tog sin början. Sen datumen jag reste.
Vad är det bästa som hänt dig år 2007? Oh, det är så mycket! Men att jag föt första gången på så länge mått så bra. Gjort så mycket fantastiskt under 07 och fått så fina chanser. Sen finns de hemliga saker också..
Största misstaget? Misstag och misstag. Hur modig jag än blivit så önskar jag ändå att jag var modigare.
Har du varit sjuk eller skadat dig? Inte skadat mig fysiskt me däremot inte alls alltid mått bra psykiskt.
Bästa köpet? Min laptop, systemkameran som snart är här, den gröna kappan med pälskrage och brokadclutchen. Och maaaaaassa mer. Välja? Nää.
Vad spenderade du mest pengar på? Kläder. Och systemkameran.... helt klart systemkameran. Resor.
Vilken var din favorittrend? Jag tycker om det mesta på något sätt men Burberry Prorsums attitydrika kollektion med svart svart svart och nitar kändes rysligt härligt första gången jag såg det och fortfarande idag.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2007?
Rihanna - Umbrella (Jaaaaa. töntigt men den bet sig fast!)
Vive la Fetê - Mais
Felix da Housecat - Madame Hollywood
Kanye West - Stronger
Timbaland feat. One Republic - Apologize
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Det har varit en känslomässig bergodalbana som gjort mig ömsom lyckligare än jag någonsin varit tidigare men också långt långt ner där jag aldrig vill vara igen.
Har du förändrats mycket? Verkligen. På många olika sätt. Men jag är så mycket mer på det sättet jag vill vara nu. Och det gör mig glad. Väldigt glad.
Vilket plagg använde du mest? Mina älskade svarta jeans från Åhléns barn, rutiga tygskorna och klänning!
Blev du kär i år? Inte kär. Det har jag ännu aldrig blivit. Men jag kände saker som låg ganska nära. Mer än så varken vill jag eller kan jag säga. :)
Favoritprogram på tv? Haha. Många. Men Lost, DH, Ugly Betty, Kobra, Scrubs, Flying confessions of a free woman
Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? Det gör jag säkert! HAHA. Jag har alldeles för lätt för att "hata". Dålig egenskap. Dålig dålig!
Bästa boken du läste i år? Så kan man inte fråga mig. Jag läser ju hela tiden. Men Hundra år av ensamhet var spännande och annorlunda.
Något du önskade dig och fick? Jag fick resor, en laptop, en eumoppe, ett körkort och en del annat.
Något du önskade dig men inte fick? En hamster! Jag vill ha en hamster!!!
Årets bästa film? Ow.. svårt. Men Battle Royale satte sina spår. Och gårdagens American history X fick mig att gråta för första gången någonsin till en film. Herregud..
Ett uttryck du missbrukat 2007: Jag missbrukar ljud! Såsom, oh, iih, wii, mihi, aw, knorr, ow och så vidare. Men även söta smeknamn som sockerbit, raring, honey, sötenos, hjärtat mitt osv. Hehe och.. "din hela existens äcklar mig!" ^^ Waaaaahahaha
Något som du irriterat dig på under året? Som Nanó sa; världen! Mänskligheten kommer att utplåna sig själva på grund av vår dumhet, girighet, trångsynthet och ovilja att se sanningen hur nära den än är. Och så är kärleken irriterande. Eller... frustrerande kanske?
Vad gjorde du på din födelsedag 2007? Ensam hemma så jag åkte med nästan alla i Sp, Nv, Es och lite annat folk och spelade brännboll på Tossön, grillade, låg på backen och snackade strunt och myste. Underbart.
De bästa nya människorna du träffade? Som tur är; en massa! Ingen nämnd ingen glömd men shit vad tur jag haft att ha träffat så fantastiska människor!
Hur skulle du beskriva din stil år 2007? Varierat, personligt, färgglatt, klänning och accessoarrikt!
Favoritmånad? Hmm. februari var makalöst med VM i Åre och allt som hörde till, mars med London var sagolikt kul, april med Oman var underbar, juni innan studenten var magiskt, sommaren i sin helhet var oförglömlig, oktober med flickorna blev så mycket bättre än väntat och december var mysig, snörik och härlig i Oman. Eh. alla?
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Det finns det väl alltid. Men jag är så tacksam för det jag fick!
Juli, jag hann knappt blogga alls. Var i skåne, jobbade antingen på apoteket eller under tennisveckan i Båstad men hann ändå förälska mig i Guccis höstkollektion. Och jag är fortfarande kär.
Augusti, Malmöfestivalen med mina babes och en av mina första veckor själv i huset i skåne. Jag insåg att jag är långt ifrån vuxen. Men att alldeles för högklackade skor kan göra en så lycklig!
September, jag var ledsen över att vara hemm i Jämtland efter fyra månader i södern. Men jag tog en massa massa fina bilder i härliga hösten.
Oktober, så klippte jag efter ett års velande min lugg! I oktober hände mycket mycket mycket. men bland annat fick jag träffa underbaraste Clara för första gången! :D
November, också händelserik månad. Mycket lek, mycket tänk och fundering, mycket jobbplanering, mycket folk som jag insåg snart skulle åka och...mycket av allt. 
December, var i Oman och hade det mer underbart än vad som borde vara möjligt.
Mycket mycket mycket av allt nu i både bild och text men det är ändå alldeles pyttelite av mitt hår. Men jag kan kolla tillbaka och vara nöjd. Väldigt nöjd. Det hoppas jag ni också är! :)
About love
Jag samlar på flygplatser.
Det är en sån där sak som jag fortfarande tycker om från barndomen så pass mycket att jag inte släpper taget. Att samla på saker. Jag har för länge sen vuxit ifrån min suddigumssamling, min kottsamling och högen med pärlor som jag aldrig gjorde något utav utan bara köpte för att de var fina. Nu samlar jag bara på minnen, abstrakta som endast finns i hjärnan och hjärtat och i form av konkreta små ting som gör att jag aldrig glömmer vart jag hittade dem. Hur det luktade just då, om jag var glad, om det var fint väder. Och så samlar jag på flygplatser.
Det är svårt att sätta ord på känslan, men jag har alltid älskat tanken på varje gång jag befunnit mig bland människor på väg. På väg hem, bort, till något nytt, tillbaka dit de kommer ifrån, över himlen. Det är inte alltid roliga stunder på flygplatser. Men det är äkta stunder. Känslor, lukter, intryck, människor och ja, allt. Man är oftast stressad, lite trött och bagaget är sådär smått på villovägar. Men ändå så finns den berusande känslan av att stå mitt i ett centrum av hela världen. En plats där man kan ta sig till i princip vad som helst, bara man vill. Och vågar.
Det är det jag älskar med flygplatser. Att det är en Narnialiknande dörr i garderoben till världen utanför
Arlanda, nya utrikeshallen, tidigare på morgonen än det borde vara möjligt att kunna gå upp. Eller ens existera.
På väg till Salalah. Väntan väntan väntan. Men jag väntar beydligt hellre på en flygplats än någon annanstans.
Dessutom kan man läsa de underbara "installationerna" mellan våningarna. Och det gör mig lika glad varje gång.
"JAG ÄR VÄRLDSMEDBORGARE, ALLA LÄNDER ÄR MITT HEM" "JAG ÄR FRÄMLING ÖVERALLT"
En vacker dag kanske jag skriver en bok om alla flygplatser jag sett, varit på, besökt, gått igenom. Eller inte. Kanske bara pratar jag lite mer om det på bloggen. Reflexterar över det igen. Min förtjusning i flygplatser.
Jag tycker egentligen inte särskilt mycket om väldigt oväntade överraskningar. Det gör mig osäker. Jag känner mig tagen på sängen. Oförberedd. Sårbar och utan kontrollen jag eftersträvar. Men ibland är det så underbart.
Som att sitta i sitt vardagsrum under en filt med luggen fastklämt under ett spänne som vägrar fästa allt hår så det trillar ned i ansiktet, en lite avslagen cola i handen och ljuset från en lampa i ögonen. Och så hör man ett "hej", tittar upp och inser att någon som borde vara i Paris, någon som man inte sett på 6 månader och någon som man älskar väldigt mycket är den som sagt hej. Och som står där i ens vardagsrum. Det är en oväntad överraskning.
Och jag är så glad för den. Kärlek till sina vänner kan slå allt. Verkligen allt.
Det är en sån där sak som jag fortfarande tycker om från barndomen så pass mycket att jag inte släpper taget. Att samla på saker. Jag har för länge sen vuxit ifrån min suddigumssamling, min kottsamling och högen med pärlor som jag aldrig gjorde något utav utan bara köpte för att de var fina. Nu samlar jag bara på minnen, abstrakta som endast finns i hjärnan och hjärtat och i form av konkreta små ting som gör att jag aldrig glömmer vart jag hittade dem. Hur det luktade just då, om jag var glad, om det var fint väder. Och så samlar jag på flygplatser.
Det är svårt att sätta ord på känslan, men jag har alltid älskat tanken på varje gång jag befunnit mig bland människor på väg. På väg hem, bort, till något nytt, tillbaka dit de kommer ifrån, över himlen. Det är inte alltid roliga stunder på flygplatser. Men det är äkta stunder. Känslor, lukter, intryck, människor och ja, allt. Man är oftast stressad, lite trött och bagaget är sådär smått på villovägar. Men ändå så finns den berusande känslan av att stå mitt i ett centrum av hela världen. En plats där man kan ta sig till i princip vad som helst, bara man vill. Och vågar.
Det är det jag älskar med flygplatser. Att det är en Narnialiknande dörr i garderoben till världen utanför
Arlanda, nya utrikeshallen, tidigare på morgonen än det borde vara möjligt att kunna gå upp. Eller ens existera.
På väg till Salalah. Väntan väntan väntan. Men jag väntar beydligt hellre på en flygplats än någon annanstans.
Dessutom kan man läsa de underbara "installationerna" mellan våningarna. Och det gör mig lika glad varje gång.
"JAG ÄR VÄRLDSMEDBORGARE, ALLA LÄNDER ÄR MITT HEM" "JAG ÄR FRÄMLING ÖVERALLT"
En vacker dag kanske jag skriver en bok om alla flygplatser jag sett, varit på, besökt, gått igenom. Eller inte. Kanske bara pratar jag lite mer om det på bloggen. Reflexterar över det igen. Min förtjusning i flygplatser.
Jag tycker egentligen inte särskilt mycket om väldigt oväntade överraskningar. Det gör mig osäker. Jag känner mig tagen på sängen. Oförberedd. Sårbar och utan kontrollen jag eftersträvar. Men ibland är det så underbart.
Som att sitta i sitt vardagsrum under en filt med luggen fastklämt under ett spänne som vägrar fästa allt hår så det trillar ned i ansiktet, en lite avslagen cola i handen och ljuset från en lampa i ögonen. Och så hör man ett "hej", tittar upp och inser att någon som borde vara i Paris, någon som man inte sett på 6 månader och någon som man älskar väldigt mycket är den som sagt hej. Och som står där i ens vardagsrum. Det är en oväntad överraskning.
Och jag är så glad för den. Kärlek till sina vänner kan slå allt. Verkligen allt.